dogblog.cattledogs.se

SÖKTÄVLING. I torsdags ringde Tollarp o talade om att jag som fjärde reserv ändå kommit med på deras lkl sök.

Jag hade mer eller mindre bordlagt det projektet över vintern o så stor mening med att dra på för fullt så nära tävlingen tyckte jag nog inte det var. Roligt ändå att få testa både sök o lägre klass före vinteruppehållet.

Söket gick över förväntan. Det blev 9 och 9.5 i betyg. Nerdraget får jag ta på mig. Jag skickade henne rakt åt vänster hörn o ditåt pilade hon snabbt som en vessla c:a 30 m. Där tvärnitade hon, vek av snett åt höger o kom tillbaks med rullen i munnen. Det var första figgen o det kändes sååå skööönt.

Färdiga?
Jag tyckte vi var färdiga med det hörnet men det tyckte inte domarna. Jag skulle ha skickat henne en gång till så att hon gått ända ut i hörnet. Hela rutan ska ju avsökas.

Den roligaste figgen var så väl dold att jag först trodde Caisa hade blindmarkerat. Men på domarens order öppnade sig marken och upp kröp en frusen figurant.

Sprang ut
Budföring brukar Caisa gilla men den här gången var det som om hon inte såg var mottagaren stod. Hon sprang ut, saktade ner, tittade sig omkring o kom tillbaka. Jag mötte henne o skickade om o då sprang hon. Det blev givetvis noll men ändå träning med okänd o ganska oengagerad mottagare. Alla kan väl inte vara som mannen i Osby som var helt suverän.

Söket gick bra men lydnaden riktigt uselt. Caisas intresse för mullvadar nådde oanade nivåer. Nollorna stod som spön i backen. När allt var färdigräknat hade vi ändå samlat ihop 349.5 poäng och var godkända J

Dags att testa
Tävlingsbonus är att utbyta tips o träningsmetoder. Har en del med mig hem som jag tänkte att min sökgrupp kunde testa.

Vintern kommer att ägnas åt avbetingningsövningar avseende mullvadshögar J Vill minnas att vi har några på klubben. Våra grannar som vårdar sin trädgård ömt har åxå en del. Hos oss trivs de inte med oredan kanske 😉

Man kan äta den. Man kan dyka i den, krypa, hoppa, rulla sig, sparka upp snöbollar och jaga dem.  Å vad intressanta dofter som gömmer sig i den.
Livet leker för Caisa.

Idag körde vi med figgar i riskojor och en stor kartong. Hur kul som helst tyckte hundarna och även vi. Kände mig som barn på nytt när jag släpade granris till kojorna.

Caisa fick ha den fasta rullen i sista skicket. Hon gav sig tid att kolla figgens korvficka innan hon tog rullen. Känns bra eftersom hon började distansmarkera för några veckor sedan. Lösrullen och godis hos figgen har förhoppningsvis fått henne att inse att hon ska ända fram innan hon tar rullen.

Övningen blev mer realistisk än vi tänkt oss eftersom andra figgen villade bort sig. Det blev tre blindskick på raken. Caisa tycker om att springa så hon fortsatte jobba i samma heta tempo innan jag insåg att ingen figge var i närheten.

Hon är väldigt ivrig på att komma iväg o fortsätta. Måste träna på att gå ”skogsfot”. Nu håller jag på o tjatar för att få henne att vänta på mig efter påviset.

Avslutningsvis blev det 100 m budföring till Birgitta. En tjuvstart som Birgitta kunde stoppa. Nästa steg blir att lägga till skott.

Krypet är på gång. Tekniken lite slarvig i första försöket men blir snabbt bättre. Tränar på att vinkla till vänster för att hon inte ska komma för långt fram.

Budföring till Birgitta med långt sitt hos B ungefär 100 m tror jag. Trots att Åke stod bara några tiotal m från B sprang hon ändå till B. Bra att kunna träna med folk på planen. Verkar som Caisa förstått att hon ska sitta kvar o vänta på kommando innan hon sticker. Springandet är belöning i sig.

Funderar på att starta en studiecirkel med Bodfäldts nya Kontaktkontraktet när alla kvällskurserna är slut. Det finns intresse för det i sökgruppen.

När jag första gången gick spårkurs för mycket länge sen, fick jag höra att det är hunden som vet var spårvittringen finns. Det lät ju rimligt. Konsekvensen av det blev att hunden fick spåra ganska fritt med lång lina.

Lita på hunden var mantrat. Om hunden tappade spåret fick den leta upp det igen och på det sättet skaffa sig erfarenhet. En poäng med den långa linan var att man inte skulle störa hunden genom att komma för nära.

Numera hör jag ofta folk prata om spårkärnan. Hunden ska hålla sig i spårkärnan! Låter också förnuftigt. Föraren tycks alltid veta var kärnan är och då är det ju inga problem eller? För att hjälpa hunden att stanna i spårkärnan får den gå i koppel istället för lina.

Enligt det gamla sättet var det nästan belagt med dödsstraff att försöka styra hunden.

Hundar är fantastiska! De kan spåra nästan från födseln helt utan vår hjälp och ändå accepterar de förvånansvärt ofta våra idéer om hur det ska gå till.

Hur tränar ni spår?

Nu har jag bestämt mig. Den 29 november har Helsingborg tävling i lägre klass spår och jag tänker anmäla Caisa. Har jag tur kommer vi med. Har jag ännu mera tur spårar Caisa som hon gjorde idag. Åke var spårläggare – tack för det.  Alla pinnarna  i mål. Nu är det intensivträning av kryp som gäller.

Första natten med flera minusgrader och motorvärmaren inkopplad.Sökgruppen träffades i Hästäng. Hundarna otroligt alerta. De gillar uppenbarligen kylan.

Caisa hittade Torbjörns borttappade korvpåse på andra skicket. Hon stannade och åt men kom sen på inkallning. Nästa skick sprang hon tillbaka o åt upp resten innan hon hittade figgen. Behöver inte mer mat idag. Äntligen är löp och skendräktighet avklarat och arbetsgnistan tillbaka.

Sökträningen är veckans höjdpunkt, inte minst för analyserna vid fikapausen. Roligt  åxå att vi engagerar oss i inte bara vår egen hund utan även i de andras.