Spårtankar

5 Nov

När jag första gången gick spårkurs för mycket länge sen, fick jag höra att det är hunden som vet var spårvittringen finns. Det lät ju rimligt. Konsekvensen av det blev att hunden fick spåra ganska fritt med lång lina.

Lita på hunden var mantrat. Om hunden tappade spåret fick den leta upp det igen och på det sättet skaffa sig erfarenhet. En poäng med den långa linan var att man inte skulle störa hunden genom att komma för nära.

Numera hör jag ofta folk prata om spårkärnan. Hunden ska hålla sig i spårkärnan! Låter också förnuftigt. Föraren tycks alltid veta var kärnan är och då är det ju inga problem eller? För att hjälpa hunden att stanna i spårkärnan får den gå i koppel istället för lina.

Enligt det gamla sättet var det nästan belagt med dödsstraff att försöka styra hunden.

Hundar är fantastiska! De kan spåra nästan från födseln helt utan vår hjälp och ändå accepterar de förvånansvärt ofta våra idéer om hur det ska gå till.

Hur tränar ni spår?

Comments are closed.