Archive | 17 juli, 2010

Klaraborg

17 jul

Klaraborg heter stället vi bor på. Första gången vi var här, var när Joel skulle begravas.
Från början ägde kommunen
husen som nyttjades till pensionärsbostäder. Kanske inte helt lyckat när det saknas kommunikationer och både Konsum och Ica lagt ner.
Istället för att riva,
när pensionärerna tog slut, sålde kommunen längorna billigt. Nye ägaren rustade upp badrummen och hyr nu ut till både turister och pigga pensionärer.
Varje morgon
ser man det åretruntboende rollatorgänget ge sig ut på sin dagliga runda  livligt samspråkande med varandra.
Alla pensionärer lever inte i ensamhet och armod!
Lägenheterna
är charmigt gammalmodiga. En egenhet är alla dörrarna. Det är många dörrar.
Först en traditionell ytterdörr, sen 15 centimeter innanför den en innandörr eller vad det nu kan heta. Nu är vi inne i den minimala hallen med en dörr till vänster en till höger och en rakt fram. Vill man nu gå in i köket, och det vill man ofta, måste man först noga stänga de två ytterdörrarna, annars kan man inte öppna köksdörren. Ut ur köket kommer man bara om inre ytterdörren är ur vägen.
Caisa
befinner sig som vanligt alltid framför fötterna på en.

Den sällsynta tystnaden

17 jul

När vi samlades utanför kyrkan före begravningen pratade alla om det stora åskvädret som varit på natten – alla utom Kåre och jag. Vi hade sovit.
Bor man i vanliga fall mellan södra stambanan och riksväg 23 vill det till mer än åska för att man ska vakna.  Kanske var vi också så trötta efter allt som varit den sista tiden att blixtar och muller inte trängde igenom sömnen… Saknade rördromen i år.

Begravningen är över

17 jul

14 juli

De två äldsta barnbarnen Daniel och Ulf ledsnast av alla. Döden är fortfarande en ny bekantskap för dem. De båda hade haft förmånen att lära känna Karin under längre tid än deras syskon och framför allt en tid när Karin var yngre och friskare.

Jag förvånades först över att jag egentligen mest kände mig ledsen över deras stora sorg inte  min egen. Kåre kände likadant. Vi hade tagit farväl av Karin när vi satt hos henne de sista dagarna och känt sorgen och saknaden när hennes allt glesare andetag slutligen upphörde.  Kroppen som låg i kistan kändes inte som Karin.