Spårfunderingar – förr och nu

21 apr

På stenåldern någon gång, när jag gick min första spårkurs, fick vi lära oss ”hussespår”. Husse eller matte lockade på hunden och sprang ut i skogen och gömde sig. Medhjälparen/instruktören höll, om h*n kunde det, kvar hunden tills husse försvunnit. Sen gick det för det mesta i högsta fart – inte så mycket spår de första gångerna men hög motivation. En hastighet som många hundar gärna behöll även när de första övningarna var avklarade. Man fick absolut inte bromsa hunden. Då kunde den kanske tappa lusten att spåra!!!
När det sen blev dags att själv lägga spåren till sin hund började man med att trampa upp en utgångspunkt för att ge extra mycket vittring. För säkerhets skull visade man hunden med handen var man stått och sparkat. Sen gällde det att med risk för livet att springa det värsta man kunde. För det mesta gick det bra.
Numera låter många hunden själv hitta spåret genom att gå i riktning mot ett spår som redan har legat en stund. Egentligen är detta en form av uppletande av spår. Tar hunden det är det bra annars fortsätter man en bit till och korsar spåret på nytt längre fram.
Metoden förutsätter att hundägaren ”ser” och förstår att hunden spårar. Det är inte alltid fallet med oerfarna förare. På nybörjarkurser har jag därför gått tillbaka till att markera en påsläppspunkt med snitsel eller tydligt kännetecken i naturen. Lättare för den ovane föraren och inget negativt för hunden.
Vi lär inte hunden att spåra . Det kan den redan. Vi lär föraren att samarbeta med och ”läsa” sin hund. Hunden lär vi vilken typ av spår, som vi vill ha – människa eller vilt – framåt eller bakåt och vilket tempo.
Vinklarna är en svårighet i spåret, som många väljer att vänta med alldeles för länge. Varför vänja valpen vid att spåret bara går rakt fram?

Comments are closed.