Archive | november, 2012

Så minns vi fina Cobbe

30 Nov

Ayers Carat BlueCob C.I.B & NORD UCH, FI UCH, KORAD, RLD F, RLD N, RLD A, SE V-11 –  Caisas bror finns nu bara i våra minnen.

I går tittade vi på gamla bilder från första gången vi såg honom som liten valp till sista gången vi träffade honom på rallytävlingen i Hörby i somras.

 

Sök vid Råttefällan

27 Nov

Efter klubbtävlingen var det dags att satsa på markeringsövningar för båda hundarna. Figuranterna fick anvisningar om att vara tysta och passiva. Glömde skälla upp Caisa på första skicket. Hon kom tillbaka utan att ha markerat Christel. Skickade på nytt men sa skall istället för ut. Superbra markering! och så fortsatte det.

De uteblivna markeringarna i lördags måste ha berott på allt det nya – figgar, omgivning och hundar.

Kina fick samma upplägg och med samma goda resultat. Inte bara alldeles i onödan har båda hundarna fått starthjälp – hjälpen har dessutom snarare stjälpt än hjälpt dem.

Nu måste jag tänka ut hur jag ska få Caisa att markera på lagom avstånd från figgarna och utan att pussa dem.

Kina har bra avstånd ända tills jag kommer fram. Funderar på om jag ska belöna Kina innan hon får gå fram till figuranten.

Klubbtävling när den är som bäst

26 Nov

Önskeväder för klubbmästerskap i lördags – inget regn, ingen storm, lagom varmt 5-6 grader, dessutom trevliga människor och god mat 🙂

Visste inte riktigt hur Hörbys klubbmästerskap brukar gå till så jag anmälde först bara Caisa. Det visade sig att man kunde anmäla alla hundar som man hade tillgång till så Kina fick också vara med. Klubbmästaren i bruks lånade domarens hund 😉 Det hette klubbmästerskap men hade mest karaktär av träningstävling – en träningstävling med riktiga tävlingsledare och riktig domare 🙂

Vi tävlade i sök – mycket lärorikt! Nya figgar, okända hundar och nya marker. Caisa behövde hjälp för att komma igång med att skälla – nyttig erfarenhet för mig som trodde hon förstått. Nu ska vi träna mer markeringsövningar – utan starthjälp.

Kina behövde också hjälp men det överraskade mig inte. Hon är grön och oerfaren 🙂

Caisas lydnad överraskade mig – fyra tior, en åtta på fotgåendet och nio på läggandet. Budföringen var också en tia. Platsliggningen nollade vi avsiktligt. Den har blivit bättre men jag ville inte chansa och kanske behöva börja om en gång till. Eftersom det bara var en intern klubbtävling hade jag möjligheten att stå först intill henne och sen en bit bort. Hon låg hela tiden – pep litet men inga tendenser till att resa sig 🙂 andra hundar bryr hon sig inte om så länge de inte bryr sig om henne.

Kina fick göra de moment vi tränat. Första gången vi gick nästan ett helt program med enbart tävlingsmässiga belöningar. Framförgåendet har vi inte börjat med än – glömt att det fanns 😉 Dags att ta tag i det nu så att det sitter när nästa års tävlingar börjar. Samma sak med budföringen. Varför har jag inte lärt henne budföring? Hon älskar att springa. Hoppet nollade hon. Hoppa är så roligt så det gör hon gärna utan att vänta på kommando. Apporteringen blev en sjua. Tror domaren drog på hennes barnsliga rörelser. Hon är fortfarande väldigt valpig både till sätt och motorik. Tempot in kunde förstås varit högre.

Funderingar kring söndagens MH

25 Nov

Allt som händer på en MH-beskrivning hamnar inte i protokollet. En del rutor saknas 😉 Kina hade en väldigt bra beskrivare vid vid söndagens MH i Örkelljunga. Hon (beskrivaren) som på genomgången efteråt inte bara talade om vad hon sett utan också litet av de tankar som dykt upp hos henne under beskrivningens gång. Hade gärna pratat länge med henne – men det kom ju fler hundar efter oss.

Min första undran gäller ”lilla bytet”. Hur kommer det sig att en hund springer så att tassarna glöder första gången vid lilla bytet men nästa gång föredrar att springa in i skogen vid sidan om.
I Kinas fall kan jag tänka mig minst två förklaringar. Skramlet med förmodligen mycket vittring låg en bit in bland träden – kanske också skrammelskötaren 😉 och det blåste rejält från det hållet.

Den andra förklaringen är mer intressant. Kände Kina sig färdig med trasan i snöret och var mer nyfiken på det okända i skogen? Jag skulle väldigt gärna vilja veta hur andra cattledogs agerar vid lilla bytet. Cattledogs är speciella. Rent objektivt sett är de mycket smartare än andra hundar 😉 väl känt bland alla cattledogvänner. Detta faktum innebär bland annat att vi måste planera vår träning extra noga för att vara säkra på att vi tränar dem och inte tvärt om.

Kina har lång och gedigen erfarenhet av att ryggsäckar innehåller godis. När spökena stannat och jag släppt Kina, sprang hon snabbt som ögat fram till första spöket men innan jag hann dit för att ”avslöja” människan under huvan var Kina redan på väg mot en ryggsäck i skogsbrynet. Hon kom tillbaka och bekantade sig med båda spökena. En ruta för sådant beteende saknas 🙂

Efter spökena var det dags för lek. Leken blev litet uppskjuten eftersom Kina ansåg sig tvungen att först hämta in en figurant från spökenas gömsle.

MH – med PR för rasen

25 Nov


Äntligen fick vi till det! Reservplatsen i Örkelljunga blev vår. Och gissa om jag är nöjd med resultatet. ”Lilla Kina” visade sig vara stora damen när det behövdes. En och annan bland åskådarna visade stort intresse för en ”okänd” ras. Det gällde även beskrivaren som mötte en Australian Cattledog för första gången. Mötet blev positivt 🙂

Varför spilla tid på besserwissrar?

21 Nov

För några veckor sen lyssnade jag på Per Josefsson från Vesslarps Veterinärklinik på Nordskånska Kennelklubben i Hässleholm. Mycket fakta om hundens leder varvat med sunt förnuft och känsla för hunden och även för dess ägare – en förtroendegivande man som bland mycket annat insett att hunden är så mycket mer än dess höftleder. Allt mycket informativt och givande.

Vad var då det mest värdefulla jag fick med mig hem? Ja – det var faktiskt ändå inte föreläsningens egentliga innehåll utan Per Josefssons sätt att hantera besserwissrar. Överallt finns dessa människor som alltid vet något som i det här fallet veterinärer är okunniga om. Tyvärr känner dessa människor ett obetvingligt tvång att delge andra sina ”kunskaper” och lyckas ibland styra hela samtal/föreläsningar i kvav.

Så icke  när veterinärJosefsson föreläser  ” men så bra ”  blev hans eleganta  kommentar till en påstridig kvinna som satt inne med sanningen. Sen återvände han oberörd och utan tidsförspillan till föreläsningens egentliga ämne. Så professionellt och så klokt!

I fortsättningen ska jag försöka låta bli att ge mig in i omöjliga diskussioner. Folk som styrs mer av tro än vetande kan man ändå inte påverka. Det gäller att välja sina strider.

Tankar i november

19 Nov

Det kan vara skönt att ha en hel strand för sig själv. Kina och Caisa har tagit sig ut på en sandrevel i Ringsjön.

Försöker komma på något bra med november – inte alldeles enkelt. Men ett plus är att vi  faktiskt får ha skog och strand för oss själva nu när det är mörkt, grått och vått :-). Inga lösa, ”han är så snäll” hundar helt i avsaknad av inkallning, kommer farande. Vet inte var eller kanske snarare om de hundarna rastas vid den här årstiden.

När vi hade 56 kilo rottweiler var jag alltid orolig för att han skulle bli attackerad och kanske skada den anfallande hunden.

Nu när våra hundar är betydligt mindre är jag mer orolig för att de ska bli skadade av stora hundar som ägarna inte rår på. Varför köper folk större hundar än de kan hantera? I brist på lydnad kunde de åtminstone hålla sig till storlekar som de kan hantera rent fysiskt. Koppel är inte heller helt fel.

Årets november har haft det goda med sig att den än så länge är så mild att många växter, som egentligen skulle ha flyttats inomhus, fortfarande trivs ute. I år tänker jag se om en liten afrikansk lilja överlever i kallväxthuset. Olivträdet står på altanen tillsammans med ett helt avlövat fikonträd och en liten änglatrumpet från Lotta i Kungsör. De får nog flytta in så småningom.

Caisas Echo blev tvåa på Lydnad

19 Nov

Klicka på bilden för att se den större

Echo – en av Caisas valpar – tävlade Lydnad den gånga helgen med 177,5 poäng och en andraplats som resultat. Tänk så bra det blir när hund och förare verkligen hittat varandra.

Äntligen sök på Hovdala

17 Nov

Så tungt det var att gå upp o ner i de branta backarna på lördagens sökträning på Hovdala. Inte blev det bättre när jag gled på hala boklöv. Så fort det går att tappa kondition.

Hundarna tycks däremot ha mått bra av att vila. Båda var så sugna på att träna, och de uppskattade verkligen att få springa i backarna. Rutorna söktes igenom ordentligt av båda två.

Kina fick börja. Efter diverse missförstånd – bra störningsträning tackar vi för – blev det riktigt bra. Jag kom ihåg att skälla igång henne innan starten. Måste nog träna henne på att skälla utanför söket. Jag vill att hon ska låta lika kraftfullt som när hon jagar bort katterna från tomten. Det är inga problem med att höra henne men jag vet att hon kan bättre – mer pondus.

Samtidigt som vi ska öva på skallet ska jag försöka få bort skräpsnurrandet. Tror det räcker att försöka belöna henne innan hon börjar snurra. Eventuellt lär jag henne att skälla med två fötter på en musmatta. Då blir det svårare att snurra, samtidigt som jag kan använda mattan till att lära in rätt markeringsavstånd till figgen.

Snurren är egentligen inget problem – kan faktiskt vara en tillgång också eftersom hon backar en bit från figgen när hon snurrar och skäller. Skönt för figgen!

För första gången hade Kina en nergrävd figge. Locket hade lämnats litet snett för att hon skulle kunna se att det verkligen fanns en människa i gropen. Skällde först litet tveksamt men stannade kvar och skallet tog sig – fler halv – och kanske heldolda figgar nästa gång.

Så var det Caisa. För min egen tränings skull – lita på hunden – fick Johnny som var stigchef placera ut fyra figgar utan att jag visste var. När jag inte visste, fick Caisa jobba i fred och det gjorde hon bra. Första slaget på höger blev litet grunt men det kompenserade hon på nästa slag genom att gå ända ut i hörnet. Resten av slagen blev riktigt bra.

Alla figgarna var mer eller mindre väl dolda. Hon vill gärna gräva fram gömda figgar innan hon skäller. Måste fundera på hur jag ska få henne att förstå att det räcker att hon vet att de är där.

Nästa gång blir det också bara dolda figgar. Förhoppningsvis orkar jag en längre ruta då så att vi kan få in fler tomslag. Idag var rutan knappt 200 meter.

Stort tack till alla som hjälpt mig idag med både råd och dåd!

 

 

Caisa balanserar på räcket…

15 Nov


Grått, fuktigt, disigt men milt
väder. Vi åkte ner till Ringsjön på Fulltoftasidan som omväxling. Hundarna helt saliga över att få springa långa sträckor i vattnet. Sjön är extremt långgrund med för tillfället gott om långa sandbankar på varierande avstånd från stranden.

Caisa skrämde mig rejält när hon hoppade upp på räcket som går runt en av fågelutkiksplatserna – inte det högsta tornet men högt nog för att kunna göra illa sig om hon halkade ner på utsidan. Halt som attan var det. Glad att jag hann fram och hålla i henne innan hon fick för sig att vända på det smala räcket.

Skyndade därifrån innan Kina kom på samma idé. Hon har inte samma balans som Caisa – än.