Archive | april, 2013

Första fästingen fast

29 apr

Under hakan. Där satt den. Årets första fästing. Men Caisa tog det sedvanligt lugnt och belönades med leverpastej. (Matte).
Det blev en påminnelse om att det var hög tid för Exspot.
Nu på båda hundarna. (Husse)

Stackars liten Caisa

27 apr

Morgonen började inte bra för Caisa –  inte för mig heller.  Hundklor på pergo är en effektiv väckarklocka. Caisa vandrade runt runt närmast hysteriskt smackande, slickande och sväljande. Hade hon kunnat spotta hade hon gjort det.

Kina iakttog henne sömnigt från sin fåtölj. Jag försökte titta i munnen på Caisa men när hon väl fått upp mig ur sängen flöt hon ner för trappan i rasande fart. Väl ute åt hon  upp halva gräsmattan och sedan snabbt in och tömde vattenskålen. Ut igen och befriade sig från både gräsmattan och vattnet men fortfarande lika olycklig.

Nu var jag klarvaken och inte så litet bekymrad. Då mindes plötsligt att jag nuddat en av mina chiliplantor när jag rullade ner i går kväll. Hade kanske  något hamnat på golvet? Det hade det och Caisa hade uppenbarligen smakat.

Caisa ville varken äta eller dricka bara äta gräs. Ingen optimal diet.  Jag blev tvungen sätta koppel på tösen för att henne med mig in. Där fick hon litet mjölk. Det enda jag vet som släcker eldsvådan i munnen efter chili. Det fungerar på hundar också. Vad nöjd hon blev! Den vanliga frukosten slank ner och sen litet mer mjölk.

Så var det dags igen

21 apr

Efter löp och skendräktighet har aptiten så smått återvänt hos både Kina och Caisa. För Kinas del väcktes matlusten av en tomat på köksbänken. Den försvann på en millisekund.

Tuff och tidig morgon

19 apr

En olycklig Caisa väckte mig tiiidiiiigt. Min första tanke var ” hon behöver gå ut” . Men, nej så var det inte. Visserligen gick hon ut men det gör hon alltid när tillfälle bjuds. När jag stod i dörröppningen och väntade på att Caisa skulle göra något hörde jag det ängsligt, enstaka, envisa och vansinnigt enerverande pipet från en brandvarnare med utgånget batteri. Varför tar alltid batteriet slut vid 3-4 tiden på natten/morgonen? Ja, jag vet Kåre. Du har förklarat.

Vi har många brandvarnare – fler än jag kände till visade det sig. Under sin journalisttid skrev Kåre om så många bränder som hade kunnat fått ett lyckligare förlopp om det funnits brandvarnare så nu är vi välutrustade på den fronten.

Jag gick runt och lyssnade. Otroligt vad lång tid det går mellan varje pip. Ovanvåningen, hallen, köket, tvättstugan och datorn vid köket – hela tiden pep det någon annanstans. Jag plockade ner alla och la dem på rad. Fortfarande kunde jag inte höra var ljudet kom från. Tyckte inte det kom från sällskapet på köksbordet. Började plocka ur batterier ett i taget för att förhoppningsvis hitta den pipande. Alla batterier urtagna – pipet fortsatte.

En allt olyckligare Caisa följde mig tätt i hälarna på jakt efter en för mig okänd varnare. Det enda ljud våra hundar reagerar med rädsla på är brandvarnare. Det uppstår ju alltid ett visst tumult när en sådan drar igång även om det bara är en hårt rostad brödskiva. Ljudet är smärtsamt i våra öron och säkert ännu värre i hundarnas. Vår smått hysteriska aktivitet för att få slut på eländet är säkert också en skräckupplevelse i sig.

Otroligt svårt att lokalisera ett pip som kommer med någon eller några minuters intervall. Långt om länge stod vi i Kåres rum. Där finns det mycket grejer. Kåre själv passar på att besöka barn och barnbarn i Trosa så han var inte till någon nytta.

Längst upp på en bokhylla låg helvetesmaskinen. Den visade sig dessutom vara försedd med små platta batterier – tre stycken. Tror inte konstruktören tänkt att det skulle gå att ta ut dem. Jag provade med grovt och grövre våld. Gav upp och provade med diverse nålar, spikar och andra spetsiga föremål att peta ut dem. Nålarna böjdes, spikarna passade inte. En souvenir i form av en brevkniv visade sig vara som skapt för ändamålet. Den varken bröts eller böjde sig och den yttersta spetsen fick plats i minihålet.

Äntligen Tyst!

Skvallra på åttan

12 apr

Äntligen har jag hittat något som fungerar på Åttans frestelser. Caisa ”skvallrar” på den. Jag älskar min klicker.

Nos i rätt burk ger belöning

9 apr

rps20130409_131959_316Så har vårens lydnadskurs som, om vintern inte varit så grym, skulle ha startat för två veckor sedan, äntligen kommit igång.  Jag hade så svårt att bestämma mig för vad för slags kurs jag ville arrangera. Det slutade med en blandning av lydnadsmoment från både bruks och lydnad.

Visst blev jag glad över att så många av mina gamla kursare gillade idén så mycket att de återanmälde sig. När kursen var full var det bara en som jag inte kände sedan tidigare.

Första gången frös både vi och hundarna på appellplanen. Vittringsapportering stod på schemat och den gick minst lika bra att öva i stugan. Det finns oändligt många metoder att lära in detta på – precis som med allt annat.

Jag hade funderat över hur man skulle kunna börja träna detta även med hundar som inte är klara med apporteringen. Jag ville också ha en metod, där de som ännu inte är klickerfantaster, inser vilket ypperligt hjälpmedel klickern är. Det skulle vara lätt för hunden att göra rätt och det skulle vara lätt för föraren att kunna belöna exakt. Själva doftdiskrimineringen skulle isoleras från upplockandet, bärandet och avlämnandet.

Vittringspinnen skulle dofta husse/matte riktigt mycket. Alla bar därför sin pinne i fickan under tiden som vi övade på appellplanen.  Första övningen bestod i att lägga sin vittringspinne i en glasburk som var så stor/liten att hunden inte kunde plocka upp den – bara känna doften av sin människa. När den nyfikna hunden luktade i burken klickade föraren. Det gick snabbt för alla att förstå. Nosa i burken,  klick och godis. En del försök att komma åt pinnen med tassarna provades men eftersom de varken ledde till att hunden fick tag i pinnen eller belönades övergavs de.

Nästa steg var att ställa fram ytterligare två burkar men med ovittrade pinnar. Alla hundarna upptäckte snart att det enda som ledde till belöning var att välja burken med matte- eller hussedoft. Vi testade förståelsen genom att flytta runt burkarna. Inga problem – hundarna nosade sig fram till rätt burk.

Två pass per hund var vad de orkade med. Tänkande tröttar minst lika mycket som fysisk aktivitet.  Vi har fortfarande långt kvar till det färdiga momentet men jag var väldigt nöjd med kvällens övningar.

Bonus med det här sättet att träna var intensiteten och glädjen hos hundarna – och deras ägare.

 

Första rallytävlingen för Kina

7 apr

Plaketter5.40 vaknade jag. Fem minuter innan radion startade. Jag brukar alltid vakna strax före radion men vågar inte lita på det. En omedelbar belöning för detta tidiga uppstigande var den fågelsång som mötte mig och hundarna när jag öppnade altandörren. Koltrasten dominerade och det fick den gärna göra men den var långt i från ensam. Första dagen i år med riktig vårfågelsång.

Strax efter sju träffades Therese och jag vid Hardy´s för att med hjälp av GPS:en hitta till Malmö Brukshundklubb. Ingen av oss hade tävlat där tidigare. ”Sista avfarten innan du kör upp på Öresundsbron”, hade vi fått veta. Dit ville vi absolut inte.

Litet nervös blev jag över alla kaniner. Den första kom i 190 från under bilen samtidigt som Kina hoppade ut. Så glad att jag hade koppel på tösen. Kina nosade en del men samlade ändå ihop 85 poäng på sin rallypremiär. Det räckte till kvalificering och en delad niondeplats bland 29 startande.

I väntan på resultatet passade hon på att bekanta sig med en del av de övriga tävlande. Eftersom vi var i Malmö fanns det förstås en del som tyvärr mindes Malmös och förmodligen Skånes första cattledog. Den som fick folk att göra en U-sväng på parkeringen när han var på planen.

Kina hälsade vänligt på alla som ville och bjöds på godis av snälla människor. Trots detta extra mattillskott stal hon tre skivor leverpastej när vi kom hem.

Caisa startade i fortsättningsklass. Till min fasa var 8:ans frestelse ett av momenten. Inte nog med det, den tronade mitt i banan och frestade inte bara när den skulle utföras utan också varje gång vi passerade i närheten av den. Under och över alla under nosade hon bara en gång på den. Fast sen nosade hon på annat förstås  – mer än Kina hade gjort.

Men första utomhustävlingen med många spännande dofter när nu marken börjat tina upp så jag är nöjd ändå. Det blev 77 poäng och delad 14:e plats med 24 startande. Nu behöver vi en kvalificering till för att komma till avancerad klass.

Underbar dag i sökskogen

6 apr

Vågar man hoppas på att det äntligen ska bli ordning på sökträningen efter denna sega och utdragna vinter? Det var fortfarande isigt och halt på sina ställen men mest var det faktiskt barmark. Temperaturen höll sig dessutom över nollan .

Kinas skallmarkeringar är på väg att bli riktigt bra – inte som Caisas men ändå. Fortfarande lägger hon till en eller två snurrar medan hon skäller. Jag måste kolla med en domare om det blir nerdrag på det, innan jag bestämmer mig för att försöka få bort det. Hon tycks ha fint sätt hos figgarna, kommer fram och nosar, backar några steg, börjar skälla och sen en eller annan snurr.  Även om hon snurrar lämnar hon inte figuranten.

Fem figgar och ett antal tomslag blev det. Jag brukar aldrig behöva kalla på någon av hundarna men i dag tyckte jag Kina var ute länge. Jag visslade och hon kom men det tog mer tid än jag är van vid. I efterhand berättade Johnny figurant att hon hade haft svårt att lokalisera honom. Hon var väldigt nära när jag visslade in henne. Att det tog tid berodde på att hon valde kortaste men inte snabbaste vägen in. Två stora kullfallna träd skulle passeras – ett över och ett under.

Vi behöver öva på att  passera stockar, gärdsgårdar, stigar och buskage utan att tappa riktningen.

Caisa fick också fem figgar men fler tomslag än Kina. Jag är så nöjd med hennes markeringar. Bortsett från första slaget gick hon ordentligt ut på djupet. Kanske är det dags att anmäla till tävling? Platsen avstår jag tills den blivit stabil. Hon ligger men är inte tyst.

Skickar många varma tankar till dagens figgar och stighållare.

 

Tröskelstopp – utan inbjudan

1 apr

Våra hundar är väldigt tydliga: ingen utan inbjudan ska in över vår tröskel. Alla objudna ska bort från vår tomt – inte bara pilfinkar och katter. Jag är ganska nöjd med att de skäller på folk som vill sälja larm, tavlor, religion och annat vi inte är intresserade av.

De glädjeskall som välkomnar gäster som både vi och hundarna gärna släpper in hade jag gärna varit förutan. De högstämda skallen får trumhinnorna att skrynkla sig. De djupa imponerskallen som hämtas långt nerifrån magtrakten är mycket angenämare att lyssna på.

Till kategorin onödiga skall hör Caisas idé om att meddela omvärlden att jag är på väg ut med soporna. Ett tag såg hon det också som sin uppgift att meddela husse varje gång jag gick på toa. Anar inte var hon hämtat dessa idéer från.

Vår rottis Linus skällde aldrig. Det räckte å andra sidan med att han parkerade sig mitt i hallen för att försäljare och förkunnare skulle bli mindre påstridiga.

Jag kommer alltid att minnas en  polsk tavelförsäljare som försökte stänga dörren från utsidan. Hon fick övertalas att visa sina tavlor – alla sina tavlor. När slutligen Linus tröttnade på sin bevakningsuppgift och la sig ner kände jag att jag måste köpa något av denna skräckslagna kvinna. På väg att hämta pengar hörde jag hur ytterdörren slogs igen. Inte nog med det. Kvinnan placerade sin fot på utsidan av dörren.  Jag kunde knappt lirka ut pengarna genom dörrspringan. Min önskan att titta på tavlorna en gång till fick henne att halvspringande lämna tomten.