Tuff och tidig morgon

19 apr

En olycklig Caisa väckte mig tiiidiiiigt. Min första tanke var ” hon behöver gå ut” . Men, nej så var det inte. Visserligen gick hon ut men det gör hon alltid när tillfälle bjuds. När jag stod i dörröppningen och väntade på att Caisa skulle göra något hörde jag det ängsligt, enstaka, envisa och vansinnigt enerverande pipet från en brandvarnare med utgånget batteri. Varför tar alltid batteriet slut vid 3-4 tiden på natten/morgonen? Ja, jag vet Kåre. Du har förklarat.

Vi har många brandvarnare – fler än jag kände till visade det sig. Under sin journalisttid skrev Kåre om så många bränder som hade kunnat fått ett lyckligare förlopp om det funnits brandvarnare så nu är vi välutrustade på den fronten.

Jag gick runt och lyssnade. Otroligt vad lång tid det går mellan varje pip. Ovanvåningen, hallen, köket, tvättstugan och datorn vid köket – hela tiden pep det någon annanstans. Jag plockade ner alla och la dem på rad. Fortfarande kunde jag inte höra var ljudet kom från. Tyckte inte det kom från sällskapet på köksbordet. Började plocka ur batterier ett i taget för att förhoppningsvis hitta den pipande. Alla batterier urtagna – pipet fortsatte.

En allt olyckligare Caisa följde mig tätt i hälarna på jakt efter en för mig okänd varnare. Det enda ljud våra hundar reagerar med rädsla på är brandvarnare. Det uppstår ju alltid ett visst tumult när en sådan drar igång även om det bara är en hårt rostad brödskiva. Ljudet är smärtsamt i våra öron och säkert ännu värre i hundarnas. Vår smått hysteriska aktivitet för att få slut på eländet är säkert också en skräckupplevelse i sig.

Otroligt svårt att lokalisera ett pip som kommer med någon eller några minuters intervall. Långt om länge stod vi i Kåres rum. Där finns det mycket grejer. Kåre själv passar på att besöka barn och barnbarn i Trosa så han var inte till någon nytta.

Längst upp på en bokhylla låg helvetesmaskinen. Den visade sig dessutom vara försedd med små platta batterier – tre stycken. Tror inte konstruktören tänkt att det skulle gå att ta ut dem. Jag provade med grovt och grövre våld. Gav upp och provade med diverse nålar, spikar och andra spetsiga föremål att peta ut dem. Nålarna böjdes, spikarna passade inte. En souvenir i form av en brevkniv visade sig vara som skapt för ändamålet. Den varken bröts eller böjde sig och den yttersta spetsen fick plats i minihålet.

Äntligen Tyst!

Comments are closed.