Archive | september, 2013

Utsikt från en solig lega i Vedema

30 sep

20130928139

Liggande legautsikt med värmande sol. Så skönt det var!

Första träningen i år med minusgrader på morgonen – men vilket skönt väder det blev och vilken bra träning!

Kina blindmarkerade en gång. Det har hon aldrig gjort förr. Mindes eländet med Caisas blindmarkeringar innan hon fick byta till skall. Med Kina hittade vi felet nästan på en gång.

Det visade sig på nästa skick att hon trodde hon skulle ta rullen när jag sa ”här”. Så gjorde hon nämligen när hon satt bredvid mig och skulle ut igen. Jag sa ”här” för att få henne i en bättre position. Hon flyttade men tog samtidigt rullen.

I min och Caisas värld betyder här att hålla sig nära mig. För Kina betydde det tydligen att ta rullen också. Nu ska jag vara tyst.

Finns egentligen aldrig anledning för mig att ropa på henne när hon är ute i rutan. Hon kommer när hon känner sig färdig med letandet och hon hittar mig alltid. Dålig vana hos mig att försöka hjälpa henne med något hon klarar på egen hand.

Vi ska däremot öva på att hon ska fortsätta söka även när gruppen rör sig framåt på stigen. I dag tog hon det som signal att komma in.

Caisa jobbade bra. Några skick – två tror jag –  blev aningen korta. Hon krafsade litet på Johnny men slutade. Undrar om hon kommer att krafsa på okända figgar också?

För egen del måste jag bli noggrannare vid transporterna, planera inför nästa skick redan när hon är på väg ut på andra sidan. Hon springer inte ut bättre för att jag tittar på henne.

Tack för alla goda råd och uppmärksamma ögon – speciellt för dem jag inte anade att jag behövde 😉

Min Garmin berättar allt om Svartekärr

22 sep

130921 Svartekärr

Klicka på bilden för alla detaljer (Klicka sen ”Visa metric” längst upp.)

Inte anade jag  att min GPS samlade in så mycket information under ett sökpass. Hittills har jag bara kollat hur långt jag gått – samma sak när jag spårat. Idag gick jag 3.73 km. Allt tog 2 tim 37 min och 25 sekunder. Nu gick jag inte hela tiden. 1 tim 33 min och 4 sekunder var jag antingen figge eller stod på stigen och väntade på någon hund.

Nivåskillnaden mellan högsta och lägsta punkten var 6 meter – brantare än det låter.

Medelhastigheten var blygsamma 1,4 km/tim. Skyller på mitt onda knä.

Söket då? Hur gick det?

Kina fick ett återfall till skallmarkering. Trodde hon var helt inkörd på rullen nu. Vi har testat flying några gånger för att se om hon tar i litet mer då. Det gör hon! Kanske var det det höjda tempot som fick henne att skälla i stället för att ta rullen.  Är ganska obekymrad över det.

Caisa gjorde som jag önskade – sprang fort dit jag pekade, skällde ihållande tills jag sa åt henne att sluta och pussade figgarna med måtta.

En bra dag!

Idealiskt spårväder

18 sep

Testat spårformen hos Caisa med ett högreklasspår. GPS:en angav längden till 1195 meter. Fem meter mer eller mindre kan kvitta. Spåret fick ligga i drygt två timmar – onödigt länge.

Mark: fuktigt gräs, aningen sankt i början, bokskog med omväxlande torra och blöta löv, hallonhygge, diverse sly och slutligen granskog. Många stigar i olika riktningar och storlekar och en grusväg.

En av de markerade stigarna följde jag i ungefär 30 meter. En skolklass på utflykt visade sig ta samma väg. Visst ska man vara glad över tillfällen till störningsträning!

Hur gick det då? Först upptaget. Vi har fokustränat några gånger utan att spåra. I dag var det dags att testa hur det skulle fungera i skogen. Efter att selen kommit på ställde jag Caisa i riktning mot upptagsrutan – väntade tills nosen pekade utåt –  ungefär som inför ett sökslag. Caisa stod blickstilla bortsett från näsborrarna som tog in vittringen från spåret. Det var ingen vind men uppenbarligen kände hon spåret som låg 15 meter ut. Jag tror hon var klar över riktningen redan när hon väntade på att få gå ut. Om spåret inte ligger i stark medvind kan säkert hunden känna spåret många meter innan den kommer fram till det.

Eftersom det var länge sen vi tränade spår målmedvetet hade jag valt den lättaste varianten av spårupptag – snett utåt. Det var nog onödigt lätt.

Så var det själva spårningen. I vanlig ordning sittmarkerade hon alla åtta apporterna. De som dolts av löv och högt gräs bökades fram. Kanske skulle jag kunna använda apporter i stället för snitslar?

Den långa liggtiden sänkte tempot på ett för mig synnerligen behagligt sätt. Det lägre tempot var också bra för vinklarna. Ibland kommer Caisa för långt fram och måste ringa in dem.

Så var det den hårt trafikerade stigen. Det blev mycket sniffande och långsamt tempo men inga problem med att upptäcka var jag vikit av in i bokskogen.

Allt väl så långt men sen började orken tryta. Vi hade kanske 300 meter kvar varav 50 på en grusväg när hon började tappa koncentration. Husse ringde och vi tog några minuters paus. Jag hade släppt linan och Caisa som varit en trettio meter framför mig kom tillbaka medan jag pratade. Nytt påsläpp och ny energi.

Spetsvinkeln i slutet blev inte som planerad. Caisa tog snitseln och därmed undvek hon svårigheten med vinkeln.

 

Kina spårade 458 meter på ett 40 minuter gammalt spår. Första apporten var hennes tennisboll. Jag har litet saknat den gnista som Caisa har. Kanske var det bollen i spåret som tände Kina i dag.  Tempot ökade men var ändå bekvämt och påverkade inte noggrannheten. Mycket lycklig var Kina över alla pinnarna i spåret och ännu lyckligare över tennisbollen som dök upp då och då.

 

Ockuperat paradis

6 sep

Inte på hela sommaren har jag varit med hundarna på vårt favoritställe vid Ringsjön.

I dag åkte vi dit. Minns inte att det någonsin varit så litet vatten där  – räckte knappt till fotbad.

En stor flock kor bakom ett kombinerat får- och  elstängsel. Kändes tryggt med både el och fårstaket mellan oss och korna.

Folk och lösa hundar störde också friden.

Längtar efter vintern när hundarna och jag har paradiset för oss själva.

Snitslar och GPS bra vid spårträning

1 sep

 GPSspår

Efter en tidigare heldag med herrar Fält och Gustavsson (se bilden) och omläsning av deras spårbok  ”Spårhunden och lukterna” har jag börjat snitsla mina spår. Inte så lätt som det kan verka!

Tanken med snitslarna är att ha stenkoll på spåret så att hundarna inte kommer för långt från fotstegen. De ska bli riktigt noggranna. Då behövs det många snitslar. Men att spana efter snitslar och samtidigt läsa hund, plocka ner snitslar i farten och inte att förglömma, överleva utan allt för omfattande skador, är inte alldeles självklart. Hoppas att de nya oranga snitslarna gör det lite lättare.

Poängen med många apporter i spåret är så klart att jag ska få en möjlighet att hämta andan och få ordning på snitslarna. Ja – hundarna får förstås sitt med ovationer, lek och godis. Caisa får dessutom litet träning i platsliggande när jag hämtar in förbisprungna snitslar.

GPS:en är en användbar uppfinning. Jag kan både se hur långt spåret är och sen jämföra mitt utlagda spår med mitt och hundens spår. I det här fallet blev spåren lika långa: 740 meter.