Idealiskt spårväder

18 sep

Testat spårformen hos Caisa med ett högreklasspår. GPS:en angav längden till 1195 meter. Fem meter mer eller mindre kan kvitta. Spåret fick ligga i drygt två timmar – onödigt länge.

Mark: fuktigt gräs, aningen sankt i början, bokskog med omväxlande torra och blöta löv, hallonhygge, diverse sly och slutligen granskog. Många stigar i olika riktningar och storlekar och en grusväg.

En av de markerade stigarna följde jag i ungefär 30 meter. En skolklass på utflykt visade sig ta samma väg. Visst ska man vara glad över tillfällen till störningsträning!

Hur gick det då? Först upptaget. Vi har fokustränat några gånger utan att spåra. I dag var det dags att testa hur det skulle fungera i skogen. Efter att selen kommit på ställde jag Caisa i riktning mot upptagsrutan – väntade tills nosen pekade utåt –  ungefär som inför ett sökslag. Caisa stod blickstilla bortsett från näsborrarna som tog in vittringen från spåret. Det var ingen vind men uppenbarligen kände hon spåret som låg 15 meter ut. Jag tror hon var klar över riktningen redan när hon väntade på att få gå ut. Om spåret inte ligger i stark medvind kan säkert hunden känna spåret många meter innan den kommer fram till det.

Eftersom det var länge sen vi tränade spår målmedvetet hade jag valt den lättaste varianten av spårupptag – snett utåt. Det var nog onödigt lätt.

Så var det själva spårningen. I vanlig ordning sittmarkerade hon alla åtta apporterna. De som dolts av löv och högt gräs bökades fram. Kanske skulle jag kunna använda apporter i stället för snitslar?

Den långa liggtiden sänkte tempot på ett för mig synnerligen behagligt sätt. Det lägre tempot var också bra för vinklarna. Ibland kommer Caisa för långt fram och måste ringa in dem.

Så var det den hårt trafikerade stigen. Det blev mycket sniffande och långsamt tempo men inga problem med att upptäcka var jag vikit av in i bokskogen.

Allt väl så långt men sen började orken tryta. Vi hade kanske 300 meter kvar varav 50 på en grusväg när hon började tappa koncentration. Husse ringde och vi tog några minuters paus. Jag hade släppt linan och Caisa som varit en trettio meter framför mig kom tillbaka medan jag pratade. Nytt påsläpp och ny energi.

Spetsvinkeln i slutet blev inte som planerad. Caisa tog snitseln och därmed undvek hon svårigheten med vinkeln.

 

Kina spårade 458 meter på ett 40 minuter gammalt spår. Första apporten var hennes tennisboll. Jag har litet saknat den gnista som Caisa har. Kanske var det bollen i spåret som tände Kina i dag.  Tempot ökade men var ändå bekvämt och påverkade inte noggrannheten. Mycket lycklig var Kina över alla pinnarna i spåret och ännu lyckligare över tennisbollen som dök upp då och då.

 

Comments are closed.