Endast tippen syntes i gräsets vågor

1 Nov

DSCN4349Jag tycker mycket om mina hundar. Ibland tycker jag extra mycket om dem. Det gör jag i dag.

Bortanför stora appellplanen i Hörby ligger en äng med högt gräs – riktigt högt. Dit gick jag i dag med hundarna lösa.

Caisa är skendräktig, ständigt hungrig och gör för tillfället bäst skäl för namnet Hackihälinen – aldrig många meter från mig. Kina, som vanligt full av energi, höll täten drygt trettio meter före Caisa och mig.

Till min förskräckelse reser sig plötsligt ett rådjur upp ur det höga gräset alldeles för nära Kina för att jag ska våga tro på en framgångsrik inkallning. Jag fumlar efter visselpipan. Kina försvinner i det höga gräset i riktning mot det försvinnande rådjuret. Jag får äntligen tag i visselpipan och blåser inkallningssignal. Blir alldeles varm i hjärtat när jag ser hur gräset börjar gå i vågor i min riktning. När sen Kinas vita svansspets dyker upp med kurs mot mig blir jag nästan tårögd – vilken inkallning.

Caisa då?  Jo –  ordentligt ”skvallertränad” som hon är, hade hon omedelbart som hon fick syn eller nos på rådjuret slängt sig framför mina fötter. Den förväntan på belöning som fanns  i hennes blick lyste upp den tidigare så grå dagen.

Comments are closed.