Den sista isen

16 feb

Den gångna helgen passade jag och hundarna på att ta favoritrundan längs Ringsjön. Vädret var ruggigt när vi kom dit. Det gillar vi för då får vi vara ensamma om stället. När vi gått halva rundan kom solen. Det gillade vi också.

Nästan all is var borta och jag vågade låta hundarna springa fritt. Så länge den svaga isen fanns kvar vågade jag inte riskera att de sprang ut på den. Båda uppskattade friheten och det öppna vattnet. Litet is som hade samlats  i några vikar glittrade som kristaller i solskenet.

Plötsligt la sig ett märkligt dis över allt. Det hände under den korta stund som det tog mig att ta en bild och sen flytta kameran från ögat. Jag trodde först något hänt med mina ögon. Solen såg jättestor ut.

Caisa har sedan hon var mycket liten tyckt om att klättra och balansera på allt från staket till träd, stenar och stubbar. Kina är inte lika välbalanserad. Mer än en gång har jag fått hjärtat i halsgropen när hon följt efter på Caisas äventyrligheter.

I dag var det dags igen. Caisa upptäckte ett träd som lutade ut över sjön. Glatt travade hon långt ut och högt upp. Kina följde aningslöst efter.  I viken nedanför låg vass is. Det gick  bra. Båda vände tillbaka utan att tappa balansen. Tack och lov!

 

Comments are closed.