Archive | mars, 2014

Framåt med åttans frestelse

23 mar

Alla mina hundar har gillat lydnadsträning. Jag har dessutom haft lyckan att få hundar som lärt sig fort och lätt, ibland litet väl fort och lätt men inte alldeles rätt.

Belöning

Alltid lika lockande frestelser.

När jag väl kommer i gång med träningen tycker jag också det är jätteroligt. Men det där med att komma igång är svårt. Har jag något bra godis? Var är nu Kinas favvisboll? Var är klickern? Träna hemma eller åka någonstans? Skor eller kängor i dag? Listan kan bli hur lång som helst. Mer än en gång har det slutat med att vi tränar på gatukontorets parkering vid 22-tiden. Asfalt och bra belysning ska inte föraktas. Securitas har slutat titta granskande på oss. Vanliga foderkulor går hur bra som helst som belöning. Kina har en favoritboll men det går bra med andra bollar också.

 

Nåja i dag kom jag i väg redan på förmiddagen utan större förberedelser och det gick bra det med. Aktuella moment för båda är åttans frestelse och hopp. Hopp är roligt tycker båda. Det som vi finslipar är sittet efter hoppet. Det ska bli mitt framför hindret och lagom långt ifrån.

Kina börjar få till framförgåendet. Hon går ut med bra tempo och rakt för det mesta, stannar med nosen i rätt riktning men behöver öva på längre sträckor.

Aldrig är Caisa så alert, som när något är nytt och litet svårt. I dag var det svårt, en kombination av framåtsändande och åttans frestelse. I stället för människor hade vi fyra koner. Framför och bakom ”gruppen” placerade jag godisburkar, gosedjur, pipisar och bollar. Caisa blev nästan vindögd i första skicket. Riktningen var framåt men slingrande.

I andra försöket la jag ut en musmatta som hjälp för att komma fram till gruppen utan allt för stora avvikelser. Det fungerade! Musmattan kände hon igen och hon kom ihåg att  den betyder sakta framåt. Stort behov av vilopaus för oss båda.

Tredje omgången blev en repetition av den andra. Nu var hon säkrare men tyckte att jag skulle kalla in och belöna när hon passerat alla frestelserna. Det tyckte jag med 🙂 Så nöjd med min lilla tös!

Kanske tar vi en liten tur ner till gatukontorets parkering i kväll 🙂

 

 

Gustav hade en egen vulkan

22 mar

Gustav_9Min barndom och uppväxt i Tjörnarp gjorde sig påminda för ett par dagar sedan. Vi brukade köpa ägg av Gustav Andersson, en mycket annorlunda bonde som hade liten gård en bit bort. Lantbruket fick så mycket tid som var nödvändigt. Mer tid ägnade han åt att läsa och gräva i jorden efter sådant som var intressantare – och det fanns mycket intressanta saker på hans marker – både geologiska och arkeologiska.

Spännande och lite kusligt var det när han berättade att kullen vi stod på var en slocknad vulkan. Tänk om den skulle vakna igen! Det var naturligtvis lättare för barn än vuxna att följa med på Gustavs resor bakåt genom årmiljonerna.

Gustav_4

Gustavs vulkan ligger uppe i backen till höger på bilden.

Gustav berättade mer än gärna för alla som ville lyssna om sina upptäckter och de slutsatser han drog av sina fynd. Inte alla tog honom på allvar.

En del av de fynd som Gustav gjorde skickade han bland annat till Lunds Universitet. Många brev skickades mellan Gustav och professorerna. En dag klev ett antal herrar av tåget i Tjörnarp och ville bli visade till Gustav Andersson i Korsaröd. Viss undran spred sig i byn. Vad kunde dessa okända människor vilja med Gustav? Så småningom kom det fram att Gustavs utgrävningar hade väckt intresse i universitetsvärlden.

Ett av Gustavs fynd för 40 år sedan aktualiserades i dagarna. Några forskare har skrivit en artikel i Science om fyndet, en 180 miljoner år gammal kungsbräken. Läs HÄR.

Gustav_2

En del genier hinner leva länge innan de får erkännande. Ibland hinner de till och med dö innan det riktigt stora erkännandet kommer. Gustav Andersson var en av dessa.

Någon gång på 1970-talet passade Kåre på att fotografera honom, bilder som det är extra roligt att ha i dag.

 

Caisa toppar pålen vid sjön

21 mar

140321-Totempåle-2

Mullvadshögar och gäss så långt ögat kan nå. Gässen försvinner när vi kommer, men mullvadshögarna är kvar – otroligt intressanta tycker båda hundarna.

Vi tränar framåtsändande och framförgående. Inte lätt att hålla riktningen förbi alla mullvadshögar. Det är länge sen vi var här. Det bidrar även till att göra stället intressant ur doftsynpunkt.

Stormarna har förvandlat bryggan till en flotte, eller egentligen två.

140320-Totempåle-001

Resterna efter ett stort, sönderblåst träd står som en totempåle vid stranden. Någon har sågat bort sönderblåsta delar på ett fantasifullt sätt. Caisa upptäcker det först och innan jag hinner stoppa henne står hon längst upp. Efter att ha beundrat utsikten går hon ner och Kina byter plats med henne.

140320-Totempåle-013

140320-Totempåle-012

Och när trädklättringen var över var det dags för lite vegetarisk kost: mossa…

 

Våra bin får eget hus

19 mar

140317-biholk-001

Den här biholken köpte vi hos Lantmännen/Granngården.

Våra solitärbin har fått ett eget hus! Solitärbin är hemkära och försvinner inte iväg till andras trädgårdar utan stannar och pollinerar  hos den som satt upp biholkar åt dem. De är inte heller som honungsbina att de föredrar vissa blommor utan pollinerar de blommor som finns i närheten.

Mer om solitärbin: klicka HÄR

Mitt rivningsraseri flyttar skator

17 mar

Hela veckan har skatorna väckt mig så fort det börjat ljusna. Skator är fruktansvärt skräniga. Upptäckte att de börjat bygga bo i en buske två meter under sovrumsfönstret. Det är inte acceptabelt! Boet måste bort nu innan det blivit färdigt och innan de börjar lägga ägg.

140317-skatbo-002

Fast fåglarna bara hållit på några dagar och boet bara fått de yttre konturerna, tog det en bra stund att få bort det. Grenarna som såg ut att sitta hipp som happ var skickligt instoppade och inflätade. Jag trodde att jag skulle kunna dra ner konstruktionen med en räfsa stående på marken. Det blev till att hämta en stege och ta några grenar i taget. De som satt riktigt fast fick jag rensa bort med hjälp av en sekatör.

Nu ligger hela högen på marken. Hoppas skatorna förstår att flytta någon annanstans…

 

Om inte om hade varit

15 mar

Om inte Caisa börjat löpa igår kväll hade jag tävlat sök i morgon.

Om inte Caisa och jag kommit med på söktävlingen i morgon hade vi kunnat umgås med trevliga cattledogägare på årsmötet i Karlsborg

Om inte jag varit så förkyld hade vi kunnat träna med sökgruppen i Vedema

Om det inte stormat så att träd och stubbar far hade jag kunnat lägga spår

Dags att byta perspektiv!

Om jag inte kommit med på söket hade jag inte tränat lydnad med så stort fokus på detaljer. Nu upptäckte jag en hel del detaljer, enkla brister som jag börjat rätta till. Okomplicerade grejer som Caisa genast svarat på men som inte blivit riktigt befästa än. Små saker men som ändå kan göra skillnaden mellan uppflyttning eller ej. Nu fick vi extra tid att nöta in just de momenten.

Om vi inte kommit med på söket hade vi kanske fortfarande inte tränat budföring med skott. Då hade jag inte vetat att Caisa inte bryr sig om skott utan fortfarande låtit min egen skottfobi frodas.

Om inte Caisa börjat löpa hade jag alldeles säkert snorat runt i skogen i morgon. Det hade säkert gynnat min förkylning på ett sätt som jag inte skulle ha uppskattat på måndag.

Om inte  Caisa börjat löpa i går hade tiden med löptik hemma förlängts avsevärt. Bekvämt och bra att Caisa och Kina löper samtidigt.

Karlsborg ligger långt bort. Bra för både miljön och plånboken att stanna hemma från SACK – träffen. Jobbigt att köra långt i en storm som försöker flytta bilen från vägen.

Vedema då? Ibland är det faktiskt bra med en liten paus i träningen.

Slutligen spårandet. Kanske kommer jag någon gång i framtiden satsa på att träna och tävla spår med Kina men det ligger långt fram. Nu ligger det helt och hållet på nöjes- och aktivitetskontot och då kan det kvitta om vi spårar eller ej i dag.

Det tar på krafterna att tänka positivt. Tror jag går och lägger mig igen men först måste jag hitta de nyligen införskaffade näsdukarna

 

Budföring med skott

14 mar

Caisa gillar budföring. Det är svårt att få tillfälle att träna det med skott som på tävling men i dag fick jag hjälp. Clas ställde upp som skytt med Anki som okänd mottagare.

Vi bestämde att första skottet skulle komma när Caisa sprungit 75 meter. Då var hon så nära mottagaren att risken för att hon skulle vika av till skytten var liten. Hon gillar Clas. Eftersom det var första gången med skott skulle hon också få belöning direkt hos mottagaren. Annars får hon vänta på den tills hon återvänder till mottagaren efter att ha varit hos mig och momentet är avslutat.

Det fungerade perfekt. Ingen reaktion på skottet och full fart hela vägen. Tillbakavägen var helt tävlingsmässig med skott när hon passerade mitten. Allt gick enligt regelboken. Känns så bra!

När momentet var klart och jag släppte henne fri sprang hon halvvägs mot Anki stannade och vände sig mot Clas men bestämde sig sen för Anki. Det var ju Anki som hade bjudit på leverpastej.

Träningen avslutades med en budföring utan skott med ännu en okänd mottagare.

Tack för hjälpen Clas, Anki och Kjell.

På spåret med Kina

11 mar

140310-tracking-001

Klicka för större bild

 Fastän jag spårat med Kina några gånger nu, blir jag ändå förvånad över hennes noggrannhet. Det går inte fort men såå noga. En behaglig promenadtakt är en bra beskrivning. Inga som helst avvikelser från utgångsspåret och inga ringningar i vinklarna gör att det ändå känns effektivt.

Intensiteten i nosandet ökar när hon närmar sig en apport. När den väl lokaliserats markerar hon den genom att snabbt som ögat sätta sig framför. Svansen går som en propeller. Vet inte vem som är lyckligast –  Kina eller jag.

Dagens spår blev på drygt 400 meter enligt GPS:en.  Vår GPS är inte så bra på att mäta när jag går krokigt, vilket betyder att spåret var minst 400 meter. Det var massor av vinklar av olika sorter och sju apporter. Större delen gick genom granskog, en liten bit bokskog med mycket löv och en kort sträcka traktorväg. Spåret fick ligga i 80 minuter.

140310-tracking-003

Alla spårapporterna hittade.

Spårupptaget behöver bli bättre. Efter all sökträning förväntar hon sig resultat av att gå med hög nos.  Efter första apporten upptäcker hon att hon måste byta teknik och fortsätter sen med låg nos.

Funderar på att lägga en apport där spåret börjar som signal till låg nos. Efter hand flyttar jag den längre och längre ut i spåret. Vi får se hur det går.

Djursjukhus och försäkringsbolag – en ohelig allians?

10 mar

Allt fler och allt mer avancerade behandlingar utförs på våra hundar – dyra behandlingar.  Jag har funderat litet över denna utveckling. Vem är den till för? Jag är inte alldeles säker på att det är våra hundar som gynnas.

070112-Löberöd-43fb

Var går gränsen mellan ett nålstick och månader av lidande?

En människa kan förstå att en behandling gör ont men att det förhoppningsvis kommer att vara värt smärtan. Det kan inte hunden. Den bara lider. Människan kan också välja hur hon vill ha det. Hunden är helt utlämnad till sin människas beslut. Hundens livstid är så mycket kortare än människans varför lidandet blir en så mycket större del av dess liv.

Drabbas mina hundar av svår sjukdom hoppas jag att kommer att vara osjälvisk nog att inte låta dem lida längre än nödvändigt genom att välja en troligen både plågsam och oviss behandling. Det finns många operationer och behandlingar som jag skulle avstå från, inte för att jag inte älskar mina hundar, utan just därför.

Men varför ska jag finansiera en vård jag aldrig kommer att välja och som jag dessutom finner tveksam?

Mina hundar är försäkrade för att jag ska ha råd att låta dem få rimlig vård om olyckan skulle vara framme – tror jag åtminstone. En icke föraktlig summa ska betalas i självrisk. Självrisken har för mig hittills inneburit att jag aldrig fått någon ersättning från försäkringsbolaget. Mina hundar tillhör en ras som ser normal ut och har framavlats för att kunna röra på sig och må bra av det. De är också väl omhändertagna. Agrias bonus för detta är att jag för varje skadefritt år får en del av självrisken betald om de skulle behöva veterinärvård! Kör jag bil skadefritt får jag bonus i form av sänkt premie.

Självrisken är väl ok men de ständigt skenande premiehöjningarna är det inte. För varje ny komplicerad behandling som djursjukhusen erbjuder, och försäkringsbolagen och allt fler hundägare ställer upp på, höjs premierna. Ibland går det fortare och lättare att få vård till hunden än till hundens ägare! Jag skulle önska att vi som inte kan tänka oss att utsätta våra hundar för långvariga, komplicerade, ofta smärtsamma och ibland tveksamma behandlingar av våra hundar slapp betala för dem via försäkringspremier.

Jag skulle vilja ha ett försäkringsalternativ som täcker det som kan vara en försvarbar behandling av en hund som oftast inte blir äldre än 10-12 år. En försäkring som alla hundägare skulle ha råd att betala. Det finns nämligen en gräns för hur mycket vi hundägare kan och vill betala. De höga premierna plus självrisken utestänger många från vård.

Nästa hund kommer jag inte att försäkra. Varje år ska jag sätta av en summa motsvarande  dagens försäkringsbelopp. Ju mer bolagen höjer sina premier desto mer pengar blir det på mitt privata konto. Bäst av allt är att jag ensam bestämmer över användningen. Beloppet är inte knutet till en hund utan kan användas till den som behöver det, och pengarna finns kvar om nästa hund blir lika frisk som de flesta av mina tidigare varit.

Den som söker finner meningen med livet

8 mar

Vad är det som får en annars ganska normal och sansad människa att ränna runt i skogen oavsett årstid och väderlek och gömma sig för hundar på mer eller mindre besvärliga ställen och sen plocka ut sina egna hundar för att låta dem leta reda på andra lika egendomliga existenser i skogen? Varför är detta så roligt?

Det funderade jag på under hemvägen från sökskogen på Hovdala i dag.

En anledning tror jag är att aldrig lever jag så i nuet som när jag står på stigen, skickar ut hunden och hoppas på ett bra slag. Känslan när Caisa går rakt ut i rutan och sen vänder framåt – så skön.

När jag står på stigen och ser Kina få vittring på figuranten och styra in mot fyndet, ta rullen och komma in till stigen för att visa mig.

Spänningen när Caisa försvinner ut i terrängen och jag inte har en aning om vad hon gör. Lyckan när skallet flyter ut ur henne och jag förstår att där ute i rutan, osynligt för mig har hon hittat figgen.

Förtroendet och tilliten mellan människa och hund kan väl aldrig vara bättre än då. Människan pekar ut var hon vill att hunden ska leta. Hunden springer ut och där ute i rutan tar det självständiga arbetet vid. Figuranten lokaliseras eller så konstaterar hunden att här finns ingen och återvänder till sin människa för nya instruktioner.

Kom inte och säg att jag förmänskligar eller överdriver hundens förmågor 🙂

Grädde på moset efter träningen är fikastunden (idag med pannkakor som en snäll make lagat till) och de mer eller mindre djupsinniga resonemangen om dagens erfarenheter.