Den som söker finner meningen med livet

8 mar

Vad är det som får en annars ganska normal och sansad människa att ränna runt i skogen oavsett årstid och väderlek och gömma sig för hundar på mer eller mindre besvärliga ställen och sen plocka ut sina egna hundar för att låta dem leta reda på andra lika egendomliga existenser i skogen? Varför är detta så roligt?

Det funderade jag på under hemvägen från sökskogen på Hovdala i dag.

En anledning tror jag är att aldrig lever jag så i nuet som när jag står på stigen, skickar ut hunden och hoppas på ett bra slag. Känslan när Caisa går rakt ut i rutan och sen vänder framåt – så skön.

När jag står på stigen och ser Kina få vittring på figuranten och styra in mot fyndet, ta rullen och komma in till stigen för att visa mig.

Spänningen när Caisa försvinner ut i terrängen och jag inte har en aning om vad hon gör. Lyckan när skallet flyter ut ur henne och jag förstår att där ute i rutan, osynligt för mig har hon hittat figgen.

Förtroendet och tilliten mellan människa och hund kan väl aldrig vara bättre än då. Människan pekar ut var hon vill att hunden ska leta. Hunden springer ut och där ute i rutan tar det självständiga arbetet vid. Figuranten lokaliseras eller så konstaterar hunden att här finns ingen och återvänder till sin människa för nya instruktioner.

Kom inte och säg att jag förmänskligar eller överdriver hundens förmågor 🙂

Grädde på moset efter träningen är fikastunden (idag med pannkakor som en snäll make lagat till) och de mer eller mindre djupsinniga resonemangen om dagens erfarenheter.

Comments are closed.