Archive | 10 mars, 2014

Djursjukhus och försäkringsbolag – en ohelig allians?

10 mar

Allt fler och allt mer avancerade behandlingar utförs på våra hundar – dyra behandlingar.  Jag har funderat litet över denna utveckling. Vem är den till för? Jag är inte alldeles säker på att det är våra hundar som gynnas.

070112-Löberöd-43fb

Var går gränsen mellan ett nålstick och månader av lidande?

En människa kan förstå att en behandling gör ont men att det förhoppningsvis kommer att vara värt smärtan. Det kan inte hunden. Den bara lider. Människan kan också välja hur hon vill ha det. Hunden är helt utlämnad till sin människas beslut. Hundens livstid är så mycket kortare än människans varför lidandet blir en så mycket större del av dess liv.

Drabbas mina hundar av svår sjukdom hoppas jag att kommer att vara osjälvisk nog att inte låta dem lida längre än nödvändigt genom att välja en troligen både plågsam och oviss behandling. Det finns många operationer och behandlingar som jag skulle avstå från, inte för att jag inte älskar mina hundar, utan just därför.

Men varför ska jag finansiera en vård jag aldrig kommer att välja och som jag dessutom finner tveksam?

Mina hundar är försäkrade för att jag ska ha råd att låta dem få rimlig vård om olyckan skulle vara framme – tror jag åtminstone. En icke föraktlig summa ska betalas i självrisk. Självrisken har för mig hittills inneburit att jag aldrig fått någon ersättning från försäkringsbolaget. Mina hundar tillhör en ras som ser normal ut och har framavlats för att kunna röra på sig och må bra av det. De är också väl omhändertagna. Agrias bonus för detta är att jag för varje skadefritt år får en del av självrisken betald om de skulle behöva veterinärvård! Kör jag bil skadefritt får jag bonus i form av sänkt premie.

Självrisken är väl ok men de ständigt skenande premiehöjningarna är det inte. För varje ny komplicerad behandling som djursjukhusen erbjuder, och försäkringsbolagen och allt fler hundägare ställer upp på, höjs premierna. Ibland går det fortare och lättare att få vård till hunden än till hundens ägare! Jag skulle önska att vi som inte kan tänka oss att utsätta våra hundar för långvariga, komplicerade, ofta smärtsamma och ibland tveksamma behandlingar av våra hundar slapp betala för dem via försäkringspremier.

Jag skulle vilja ha ett försäkringsalternativ som täcker det som kan vara en försvarbar behandling av en hund som oftast inte blir äldre än 10-12 år. En försäkring som alla hundägare skulle ha råd att betala. Det finns nämligen en gräns för hur mycket vi hundägare kan och vill betala. De höga premierna plus självrisken utestänger många från vård.

Nästa hund kommer jag inte att försäkra. Varje år ska jag sätta av en summa motsvarande  dagens försäkringsbelopp. Ju mer bolagen höjer sina premier desto mer pengar blir det på mitt privata konto. Bäst av allt är att jag ensam bestämmer över användningen. Beloppet är inte knutet till en hund utan kan användas till den som behöver det, och pengarna finns kvar om nästa hund blir lika frisk som de flesta av mina tidigare varit.