Svarte Kärr på Hovdala

16 jun

Sol, varmt och flåsiga hundar som gav järnet i den kuperade sökrutan. Stigen gick uppe på en ås med mer eller mindre branta stup på båda sidor –  gott om skrevor att gömma sig i.

Caisa var så söksugen att hon tjuvstartade på första skicket. Länge sen det hände men så har hon också fått ta det lugnt ett tag. Även om veterinären sa att hon kunde träna som vanligt trots blodörat har det ändå känts bra att slå av på tempot några dagar.

Vi fortsätter träna flying och försök till ordning och reda. Caisa vill väldigt gärna hälsa på figgen när jag kommer ut på påviset. Jag har hittills sagt ”fot” och belönat när hon stannat hos mig. Det har väl fungerat så där.

I bilen på väg hem insåg jag att jag gjort om samma fel som så många gånger förr. Om en övning inte fungerar, gör inte om den på samma sätt. Tänk efter och gör om men annorlunda!

Hur ska jag då göra nästa gång? Först och främst ska jag inte ”hjälpa/ stjälpa” henne med ”fot”. Hon ska så klart själv få upptäcka vad som betalar sig – att gå fot hos mig. Figuranten ska vara helt passiv och ointressant. Kanske ska vi till och med låta denne ligga kvar en stund medan Caisa och jag går mot stigen. Figuranten kommer sen efter och halvvägs in får Caisa sin belöning av figgen medan jag fortsätter till stigen för flying.

Det finns som vanligt många tänkbara alternativ till hur hon ska belönas; funderar vidare på det.

Kinas första figge –  Ingrid låg uppe i ett jakttorn; en helt ny erfarenhet för Kina med både osynliga och ouppnåeliga figgar. Tur vi har figuranter som varken lider av svindel eller klaustrofobi. Ingrid var försedd med en lösrulle som hon vid behov skulle kunna släppa ner från tornet.

Kina kände vittringen runt tornet och sprang runt, runt och letade. Det händer att hon går tillbaka till skallmarkering når hon inte förstår var figuranten är men känner vittringen. Inget jag vill ska hända därför släppte Ingrid ner en lösrulle innan Kina började skälla. Kina plockade lättad upp lösrullen och levererade den till mig.

Men fortfarande var hon mycket förbryllad vilket märktes på påviset. På något sätt visste hon inte riktig vad hon skulle tro. Det luktade människa men ingen människa kunde lokaliseras. Halvvägs ut på påviset, när vi var i nivå med tornets ovansida, upptäckte hon Ingrid. Det blev fullt drag i kopplet och väl framme vid tornet försökte hon ta sig upp för stegen. Stor lycka när Ingrid kom ner.

Vi behöver fler kluriga gömmen till figuranterna. Roligare för både hundarna och oss. Dessutom lär hundarna sig mer. Men vad kan man hitta på utan att göra åverkan på naturen eller behöva ett större släp till utrustningen?

 

 

Comments are closed.