Tankar om tävling

9 sep

Förra söndagens söktävling väckte många tankar hos mig både under och efter tävlingen.

Caisas reaktion när vi kom in på planen för platsliggning startade mitt funderande. Caisa gillar inte platsliggande men har efter idogt och envist tränande blivit bekväm med det när vi tränar. Nu var det tävling. Förutsättningarna var inte optimala. Jag var fruktansvärt trött efter att hostat mig igenom flera nätter. Sånt märker Caisa. När vi kommit in genom grinden till appellplanen tappade hon all attityd. Inte så att hon stack svansen mellan benen utan snarare gick luften ur henne. Hon bara stod och hängde.

Snabbt beslut att avstå från platsen. De poängen är inte värda en ledsen hund. Vi stannade kvar och tittade på både lägre- och högrehundarna. Jag frågade Caisa om hon ville ha korv och det ville hon gärna. Mitt förslag att ligga ner accepterades också.

Dags för budföring. Caisa gillar det men i dag blev hon olycklig när jag antydde att vilan var slut. Kanske trodde hon vi skulle in i en annan platsgrupp. Jag meddelade TL att vi hoppade budföringen också.

Lydnaden började med att Caisa hostade. TL noterade inte detta utan började direkt och det gjorde jag med fast jag har tjatat så på mina kursare att aldrig börja innan de känner sig färdiga och har hunden med sig.  Caisa hostade hela första sträckan och en bit efter första halten.  Vi kom aldrig i fas. Urusel linförighet!

Nu övergick jag till att tänka på hur jag skulle få mesta möjliga lärdomar med mig från denna så trista dag. Samlade ihop Caisa och mig själv. Talade om för Caisa hur mycket jag tycker om henne och hur roligt det ska bli att gå framförgående.

Framförgåendet blev roligt. Publiken hade slutat titta på oss efter linförigheten så TL ropade åt dem ”brukar man inte applådera tior?” Så då gjorde de det.

Nu hade vi hittat varandra. Caisa visade sin uppskattning genom att vifta på svansen och uppmärksamt vänta på besked från mig. Vi fick sju tior och fem nior på lydnaden.

Sen tävlingen i Hässleholm där väldigt många hundar visade varierande grad av oro vid skotten har jag undrat över om Caisa är på väg att bli skottberörd. Hennes minst sagt deppiga uppsyn före platsliggningen spädde på min oro. Ute i sökskogen visade det sig att rutan låg i närheten av en skjutbana. Det pangades en hel del. Jag sneglade mot Caisa litet då och då medan vi väntade på att vår klass skulle börja. Hon slappade mesta tiden, bara avbrutet av kortare kommentarer när någon hund kom för nära bilen.

 

 

 

 

Comments are closed.