Spår med inspiration från Per Jensen

25 Nov

Solen lyste medan jag uträttade diverse ärenden. När det äntligen blev dags att gå ut med hundarna hade den blivit överansträngd och gått och lagt sig. Vi åkte ändå ut till Kvarröd.

Jag hade tänkt uppletande men tyckte alltför många bilar såg ut som om de innehöll jägare. I stället blev det spår. Jag har ingen aning om hur långa spåren blev och glömde dessutom räkna apporterna jag la ut. Hundarna tycktes inte bekymra sig om vare sig det ena eller det andra utan spårade som på räls.

Kina fick en klurig vinkel. Jag gick förbi, snurrade litet hit och dit innan jag gick tillbaka dit vinkeln skulle vara. Kina passerade först, snurrade och återvände till den riktiga vinkeln.  Tempot var lagom och linan mestadels sträckt. Några gånger vände hon sig om för att se att jag var med. Jag tänkte på vad Per Jensen skrivit om hundars otroliga förmåga att läsa våra blickar.  När Kina stannade  tittade jag ner i marken i stället för att titta i spårriktningen. Tror vi båda måste lära oss att det är hon som kan spåra.

Så nöjd med henne!

Caisa fick en spetsvinkel på Skåneleden. Jag vet att åtminstone en person med hund hade passerat där strax före mig – kanske fler. Vädret hade ju varit fint. Tog en stund innan Caisa redde ut vart vi skulle. Nu när jag vet hur uppmärksamma hundar är på vår ögonriktning var det väldigt tydligt hur hon kollade mig för att få en vink om var spåret låg.

Det är faktiskt svårare än man kan tro att inte hjälpa hunden med kroppsrörelser eller ögonkast. Kom på mig själv med att hålla andan medan Caisa snurrade runt och att andas ut när hon var på rätt håll.

Comments are closed.