Den underskattade förmågan att kunna ha tråkigt

17 jul

20160715_095843

Strategiplanering inför dagens övningar i konsten att ha tråkigt.

I fredags träffades delar av ”hjärngänget” – Maria Venhammars första grupp av tävlingsinstruktörer. Vi trivdes så bra med både kursen och varandra att vi har fortsatt att träffas, träna och så klart prata hund under de drygt fem år som gått sedan vi blev färdiga tävlingsinstruktörer.

Problemlösning är ett av våra stora intressen. Även om man har världens smartaste ras, eller kanske just därför, kan man stöta på svårigheter någon gång. Kina tycker exempelvis inte om att vara sysslolös. Det demonstrerar hon genom att gnissla och gläfsa på platsliggningen. Bea är vår expert på retrieverträning. Där är ljud en dödssynd, något man tränar från första dagen med den nya valpen.

Nu är Kina inte valp så vad gör man då? Först tar man reda på varför hon väsnas. I Kinas fall är det uppenbart. Hon protesterar mot att ha tråkigt.
Vad gör man då åt det: Man tränar så klart på att ha tråkigt, inte bara i platsliggningen utan så snart man hittar ett tillfälle till det, och tillfällena står på kö när man bara blivit medveten om problemet.
Hur övade vi då?
Ingen respons på oljudet. Inte titta, bara stå still, inte göra något överhuvudtaget, prata med grannen (Bea) som tittar och talar om när det är läge att belöna. Det inträffar när Kina inte bara tystnat utan också med kroppen visar att hon gett upp försöken att få igång mig. Hon hade tränat mig framgångsrikt på att ”roa” henne.

20160715_111656

Praktisk tråkträning för Kinas del. Mål: att hon ska hålla tyst!

Visst låter det lätt? Det var mycket lättare för Kina än för mig. Viktigast av allt är det fungerar! Vi testade det i dag igen på hemmaklubben och det fungerade där också. Jag tror att jag kommer att få en tyst hund med 10:or på platsen.

Comments are closed.