Archive by Author

Vad fanns det i skogen?

2 aug

Undrar vad Kina fick vittring på i skogen vid militärförråden? Hon spårade noggrant och med stort intresse ungefär 500 meter när hon plötsligt och oväntat tvärstannar och vädrar bort mot den snåriga terrängen vid Hanakällan. Smög framåt mot en stock med avskavd bark. Nosade länge och försiktigt på det avskavda. Ville absolut inte fortsätta framåt i spåret.

Det fanns mycket spår från grisar. Jag tyckte inte de såg färska ut men när jag hörde ljud från kärret vände vi om mot bilarna. Om det var vildsvin är jag glad att Kina inte ledde oss in bland dem.

Yvig och glad unghund testar min tro på mig själv

26 jun

Hittade ett gammalt utkast som jag glömt publicera 🙂

Jag gillar verkligen Kaxa – barnbarn till Caisa. Känslorna är besvarade. Hon möter alltid mig med mycket glädje och stor energi. Senast vi träffades tog det en stund för Kaxa att gå ner i varv och när hon sen kom och la sitt huvud i mitt knä under bordet kändes det så bra. Jag smekte hennes huvud och hon låg alldeles stilla –  eller nja inte riktigt stilla. Tänderna hade mycket försiktigt tuggat ett hål på min tröja. Litet snopet för mig, jag som trodde jag var hyfsat bra på att läsa hund

Stekt sill och svampplockare

2 okt

Länge sen vi spårade, Kina och jag. Det rättade vi till i lördags. Kanske inte den bästa dagen för den aktiviteten när skogen var full av svampplockare.

Spåret blev runt 800 – 900 meter. Förstår inte hur dogtracken mäter och registrerar. Alla snitslar och apporter hittades och ändå blev utgångsspåret 100 meter längre än spårspåret.

Påsläppet fick vänta en stund eftersom några polacker hittat trattkantareller just där. Liggtiden blev en timme och 25 minuter.

Kina fick en tydlig anvisning för att välja mitt spår. Lärorikt för oss båda med så många spår kors och tvärs. Jag lärde mig att se hur hon betedde sig när hon stötte på främmande spår. Hon följde 2-3 meter på vardera hållet innan hon gick tillbaka till ursprungsspåret. Åtminstone tolkade jag henne så. Egentligen vet jag ju inte något om hur svampplockarna gått – kan bara gissa.

Med så mycket störningar i spåret kändes det bra med valet av belöningar – stekt sill. Kina gör allt för stekt sill.

Det finns en första gång för allting – MH med Natas och Kaxa

17 sep

Caisas barnbarn – Kaxa och Natas har gjort MH.
Natas började – en stabil gosse med säkra avreaktioner. Lika lugn och oberörd efter som före beskrivningen. Imponerande bastoner när spökena försökte skrämmas.

Syster Kaxas temperament är något hetare. Hennes jakt på lilla bytet roade publiken. Första gången nöjde hon sig med att hämta och leverera sitt byte till matte. Andra gången föredrog hon att behålla bytet själv och drog iväg med det till skuggan under en björk. Matte fick gå och hämta både hund och trasa.

Dags för avståndslek – trodde vi. Kaxa tänkte annorlunda. Hon tittade med visst intresse på den skuttande gubben  men när Karin kopplade loss  drog hon snabbt som blixten men inte som vi tänkt till roliga gubben utan tillbaka till lilla bytet som återerövrades och släpades iväg till  skuggan under björken. Än en gång fick Karin gå och hämta hund och trasa. Kaxa höll i med både tassar och tänder men matte bestämmer ju så provledaren fick så småningom tillbaka sin trasa och kunde ladda om banan.

Trots att jag både gått med hundar och varit figurant på ett antal MHn har jag aldrig varit med om detta. Tackar för underhållningen – Kaxa

Lägre klass sök i Osby

6 sep

I alla år med alla hundar som jag tävlat bruks med har lydnadsdelen varit min akilleshäl. Med höga poäng på specialen har vi hankat oss fram ändå och blivit uppflyttade utan allt för stora ansträngningar.

Men Kina är nog en annan sort. För första gången någonsin har vi missat en figge på tävling – gubben i lådan – fastän Kina verkligen jobbade. Det känns litet snopet.

Vi gick lydnaden mest för tränings skull. Både Kina och jag behöver erfarenheter på det området. Tanken var att testa litet olika idéer. När man ändå inte kan bli uppflyttad kostar det inget att testa sina funderingar. Jag kände mig lika lugn som på en vardaglig träning – en märklig upplevelse på en tävling.

170905 Osby

Kinas protokoll från Osby

Första testet var att börja utan uppvärmning. Kina fick snabbkissa och sen direkt från bilen och ut på planen. Kändes djärvt men det visade sig fungera. Aldrig tidigare har vi fått 7.5 på linförighet, detta i min värld så otacksamma moment. Litet fuskade jag med att viska bra när vi hade ryggen mot domarna. En dålig vänstersväng och ett snett sitt men en glad och följsam Kina.

I högre klass ska Kina hoppa 70 cm. Det är ganska högt för en hund i hennes storlek. För att förbereda henne på detta testade jag att ställa upp henne längre från hindret än hon behöver för att hoppa 55 cm. Hon startade men blev tveksam och behövde ett dubbelkommando för att fullfölja. Så nu vet jag att vi måste öva mer på att hitta rätt avstånd till hindret.

Inkallning och apportering fick vi avdrag för snett sitt. Vet inte om jag bryr mig om att öva speciellt på det. Kanske övar vi litet på att hon inte ska sakta ner när hon närmar sig mig eller så låter jag det bara vara.

Krypet är bra 9.5 och 10. Det ska jag inte förstöra med att nöta i onödan – bara påminna ibland.

Sen är det det gamla vanliga med dk på läggandet. Jag fokuserade verkligen på att inte göra något annat än säga ligg, ändå fick jag dk av den ena domaren. Han var uppenbarligen mer observant än kollegan som gav 10. Undrar vad jag gjorde? Hade tänkt fråga men tävlingen drog ut på tiden och jag drabbades av hemlängtan.

Platsen avstod jag från. Det ångrade jag efteråt när jag såg hur lugnt och fint de som deltog låg.  Nästa gång är jag kanske modigare.

Sista testet var extern belöning utanför planen. Det fortsätter vi med.

 

 

Fyra cattledogs i Koholma

30 jul

Äntligen blev den av – sökträningen med Katinkas grupp och hennes numera tre cattledogs. Nytillskottet Chilli är så söt som bara en cattledogvalp kan vara. Inte blir det sämre av att hon med stor energi gillar att leta folk i skogen. Jag ser fram emot att följa hennes äventyr.

Vägen till Koholma är egentligen värd en egen berättelse. Vackert, gammaldags, idylliskt landskap genom kohagar och en del stopp för grindar. Jag kände mig förflyttad till min barndom när min by såg ut så.

Sökrutan var rolig, omväxlande, kuperad och lärorik. Granskogsbacke på den ena sidan och lövskog som sluttade ner i ett kärr på den andra. Våra vanliga marker är visst bra men numera så välbekanta att jag faktiskt tror att Kina upplever träningen som småtråkig. Nya okända figgar bidrog också till sökupplevelsen.

Händiga människor är avundsvärda! Katinka har på egen hand byggt en smart och hopfällbar låda till heldolda figuranter. Tillräckligt stor för att figgen ska  få plats utan att slå knut på sig men samtidigt ihopfällbar till ett platt paket som inte är större eller tyngre än att en person kan bära den.

 

 

Kina – spårhund

30 jul

Sen kursen med SWDI har Kina och jag från och till tränat spår – mest hårda spår. Praktiskt att inte behöva vänta på att spåret ska ligga så länge.

De flesta spåren har blivit i samband med sena kvällsrundan. Det finns många hårda ytor som inte är befolkade kvällstid men som ändå har mycket vittring kvar efter dagens aktiviteter. I början granskades jag misstänksamt av Securitas när jag vandrade runt på mer eller mindre ödsliga ytor runt diverse tomma byggnader i samhället.

Bonus med detta spårläggande blir platsträning för Kina medan jag lägger spåret.

Kina har blivit säker och noggrann på färska hårda spår. Hon har generaliserat sina erfarenheter till färska naturspår men jag har alldeles missat att träna spår med längre liggtid än 10 – 15 minuter. Det upptäckte jag för några veckor sedan med ett spår som legat nästan 1½ timme. Speciellt påsläppet blev tveksamt. Efter hand blev hon säkrare men fick jobba mer i vinklarna. Apporterna hade hon inga problem med. De luktade tydligen bekant ändå.

Idag fick hon ett spår på knappt 800 m som legat i 65 minuter. Det gick mestadels i granskog – omväxlande gräs, mossa och barr (gamla nian). Svårigheter var att passera en häststig med sedvanliga läckerheter och en grusväg som fler än jag vandrat på.

Uppenbart att vi behöver öva mer på äldre spår och tydligt spårupptag på sådana. Positivt att när hon försöker fästa på spåret rör hon sig alltid i rätt riktning men jag ska inte utmana ödet med att träna riktningsbestämning innan hon blivit säker på gamla spår.

Tollarp – alltid lika trevligt

25 jul

Tollarps Brukshundklubb hade sin årliga utställning förra lördagen. Jag gillar verkligen den klubben – ordning och reda inte minst tydliga markeringar för var folk får sätta upp tält. Man behöver inte planera hur man ska gå för att komma in i ringen. Alla hundar är inte roliga att passera nära.

Fredrik Norgren dömde cattledog – en av de bästa domare jag ställt för. Han kan rasen. Caisa fick ett av sina cert av honom och i lördags fick Kina också ett.

Nu har Kina tre cert så vi kan utan saknad lämna utställningsvärlden och snart också SKK

Prästabonnaskogen

12 jul

Prästabonnaskogen i Tjörnarp har utnämnts till naturreservat. Denna pärla som jag har så många minnen från. Först och främst kyrkstigen som var min skolväg under fyra år – en smal slingrig stig med en rejäl backe – Alfreda Backe. Ingen aning om vem denne Alfred som gav namn till backen var. Skolan låg vid kyrkan och där bodde bara lärarna.

Vi barn kom antingen från stationssamhället eller de små byarna i utkanten. Jag var så lyckligt lottad att jag inte var berättigad till skolskjuts. På vintern tog det runt en timme att gå eller åka skidor till skolan – hemvägen måste ha varit längre åtminstone tog den oftast betydligt längre tid.

Vintertid var det mörkt i skogen. Enda gången jag tyckte skolvägen var skrämmande var när alla utom jag drabbats av vattenkoppor och jag fick gå ensam. Då kändes det långt och litet kusligt.

Precis vid Alfreda Backe, där skogen började, bodde en djupt religiös kvinna – Hilda Månsson. Hon brukade sjunga psalmer för sina höns på morgonen. Tryggare kan ingen vara var en av favoriterna. Vi  barn hade en egen  egen text ”tryggare kan ingen vara än Hilda Månssons hönsaskara” Litet mindre ensamt kändes det när jag hörde henne.

 

Liv i holken

15 jun

Vi har två fågelholkar. Den som hänger i plommonträdet lummigt och fridfullt, har aldrig godkänts av någon fågel. Vet inte varför ingen vill bo där.

Annorlunda är det med den som hänger precis utanför ytterdörren. Varje år bosätter sig en blåmesfamilj där. Just nu är det väldigt mycket pip från hungriga ungar. Mamma och pappa blåmes grälar på oss från päronträdet om vi råkar komma ut genom dörren samtidigt som de är på väg in till ungarna.

Att holken hamnade bredvid dörren berodde från början på en liten talgoxe som en kall vinter valde ytterbelysningens kupa som övernattningsplats. Varje gång belysningen tändes for han vettskrämd iväg. Så kunde vi ju inte ha det – inte fågeln heller. Holk inköptes och för att vara säkra på att talgoxen skulle hitta den hängde vi den bredvid lampan. Arrangemanget uppskattades av oss alla.

Vet inte riktigt när blåmesarna tog över.