Tag Archives: 2014

Skogen genom barnbarns ögon

16 apr

DSCN5022

Jakttorn, stegar, kojor och stugor i stort antal inspekterades och testades vid onsdagens skogspromenad med barnbarnen Oliver och Nellie. En koja låst med kodlås var förstås en oemotståndlig utmaning som trots deras tappra försök förblev låst.

DSCN5028

Mest spännande var nog en liten jaktstuga som stod olåst. Mjölken i skåpet luktade inte gott. Bestick och porslin var minst sagt smutsiga.

DSCN5018

Nellie hittade en sopborste som hon gärna hade använt. Oliver och jag avrådde. Oliver hittade en såg men vidare tester stoppades av säkerhetsskäl.

DSCN5013

Järnspisen var spännande. Oliver hade sett en liknande tidigare men för Nellie var den ny. Många undringar om hur eldning och matlagning fungerat.

DSCN5047

Stora nedblåsta träd är alltid lika spännande både att klättra i, balansera på och undersöka. Det stora risiga hygget som jag brukar gå runt gav upphov till förtjusta rop från båda barnen.

 

Kina gräver figgen fram

6 apr

Lite kallt och ruggigt. Temperaturen har nätt och jämt tagit sig över nollan. Så känns det i dag när sökträningen ska börja. Men det är ju första gången med sommartid.

13071258703_00da6da470_oKina får börja. Efter allt elände med Caisas blindmarkeringar vill jag inte riskera att hamna i samma träsk med Kina. Dagens övning är tänkt som vaccination mot detta. Figuranterna utrustas med lösrulle och godis. Kina själv har förstås sin fasta rulle. Hos de första figgarna erbjuds hon först godis och sedan den lösa rullen. Arrangemanget uppstattas av tösen.

Tanken är att Kina när hon känner vittring från en figurant ska tänka: bjuds det på godis, finns det en lösrulle? Om ingetdera finns, ta den fasta rullen.

Andra slaget på vänster sida blir väl snett. Kallar in henne: inte bra. Hon blir osäker. Om jag ska bryta hennes sök måste jag tänka på att hon ska uppfatta det som något roligt och bra. Nåja, det löser sig.

Sista figgen ligger i en grop med plywoodskivor över hela hålet. Meningen är att Kina ska ta den fasta rullen där. Först försöker hon gräva sig in till figgen och när det inte lyckas går hon tillbaka till att skallmarkera. Figgen sticker ut handen och då kommer hon ihåg sin fasta rulle och tar den. Vi behöver öva mera med många heldolda figgar för att få in automatiska rullmarkeringarna där.

11629295686_5389fb9d7d_oCaisa är riktigt taggad. Att vi får vänta en stund utanför rutan tänder henne ännu mer. Tror jag ska prova det fler gånger.

Dags att införa variabel belöning hos figgarna. Caisa har ett tag fått sätta sig hos mig och vänta på tillåtelse att gå fram till figgen för att få sin belöning. I dag lämnar vi figgen och går några meter mot stigen innan figgen ansluter och Caisa får sin belöning. Det fungerar över förväntan. Hos första figgen hade vi kunnat strunta i belöning. Caisa visar tydligt att hon vill fortsätta över på andra sidan så snart vi vänt oss om och börjat gå från figgen mot stigen.

Fortfarande behöver vi träna på att Caisa ska hålla avstånd till figuranten när hon skäller. Hon backar på tillsägelse men det duger inte på tävling. Bäst markeringar har hon på nergrävda figgar. Hon skäller alltid bra men antalet skall per sekund ökar när figgen är oåtkomlig.

Senaste veckans uppletandeövningar för att träna riktning gör nytta för båda hundarna. Det fortsätter vi med, inte minst för att både de och jag har roligt.

Sammanfattningsvis var det en riktigt lyckad dag med engagerade och trevliga träningskamrater och goa glada hundar. Bonus att Martina kunde delta igen även om hennes brutna arm inte läkt färdigt.

 

Glömd matlåda – som skrivbordsbild…

5 apr

Vaknade före klockan ringde i dag vilket som vanligt innebar att jag blev försenad till lördagssöket i Hässleholm. Värst av allt så glömde jag mina goa mackor med stekt spätta i kylen. Det blev till att dricka kaffe och äta äpple i skogen.

140405-Fiskmackor

Som en påminnelse inför fortsatta sökövningar lade maken in en bild på matlådan som skrivbordsbild i datorn. Ack ja, vissa är lättroade…

Kina testar småpinnar i spåret

2 apr

Kinas senaste spår gick till större delen i granskog där skogsmaskiner nyligen gallrat. Mycket färskt granris som var både  svårforcerat och doftrikt. Ungefär 75 meter med en vinkel gick i tjockt frodigt och vanligtvis smakligt gräs. Fast i dag  betade hon inte.

DSCN4801

Kinas småapporter och hennes favvis: belöningsbollen.
Det var första gången som jag använde så små apporter.

I vanlig ordning tog hon det lugnt i starten. Det hade inte varit fel om hon visat större engagemang och tempo tänker jag, samtidigt som jag är så nöjd med att hon går så exakt i spåret. Jag har aldrig stött på en noggrannare eller mer lättläst hund. Tänker litet på Åkes Zacko, en rottweiler som aldrig hade bråttom i spåret och som alltid kom dit han skulle med alla apporter med sig. Inget drag i linan där heller.

Kina har också alla apporter med hem. I dag var det skogspinnar, små skogspinnar. Litet förvånad såg hon ut när hon hittade den första. Den var så liten att den inte syntes  i munnen när hon plockat upp den. Hon har på eget initiativ börja hämta apporterna. Jag tyckte nog det var bättre med sittmarkeringarna som hon hade innan. Får se hur vi gör med det i fortsättningen.

Hur går vi vidare? Fler och svårare vinklar men färre apporter nästa gång. Längre spår för att se hur uthållig hon är.

Caisa fick leta grejer i motvind ungefär 70 – 80 meter ut på ett hygge med mycket granris, hjulspår och gyttjepölar. Rutan var ovallad vilket innebar att hon först sprang runt hela rutan innan hon började leta ordentligt. Jag skickade i motvind för att få henne att tro på att det finns något där ute även om det inte känns på stigen. Roligt att se hur hon ökade tempot när hon fick vittring halvvägs ut i rutan. Hoppas att hon överför den erfarenheten till söket också.

Framåt med åttans frestelse

23 mar

Alla mina hundar har gillat lydnadsträning. Jag har dessutom haft lyckan att få hundar som lärt sig fort och lätt, ibland litet väl fort och lätt men inte alldeles rätt.

Belöning

Alltid lika lockande frestelser.

När jag väl kommer i gång med träningen tycker jag också det är jätteroligt. Men det där med att komma igång är svårt. Har jag något bra godis? Var är nu Kinas favvisboll? Var är klickern? Träna hemma eller åka någonstans? Skor eller kängor i dag? Listan kan bli hur lång som helst. Mer än en gång har det slutat med att vi tränar på gatukontorets parkering vid 22-tiden. Asfalt och bra belysning ska inte föraktas. Securitas har slutat titta granskande på oss. Vanliga foderkulor går hur bra som helst som belöning. Kina har en favoritboll men det går bra med andra bollar också.

 

Nåja i dag kom jag i väg redan på förmiddagen utan större förberedelser och det gick bra det med. Aktuella moment för båda är åttans frestelse och hopp. Hopp är roligt tycker båda. Det som vi finslipar är sittet efter hoppet. Det ska bli mitt framför hindret och lagom långt ifrån.

Kina börjar få till framförgåendet. Hon går ut med bra tempo och rakt för det mesta, stannar med nosen i rätt riktning men behöver öva på längre sträckor.

Aldrig är Caisa så alert, som när något är nytt och litet svårt. I dag var det svårt, en kombination av framåtsändande och åttans frestelse. I stället för människor hade vi fyra koner. Framför och bakom ”gruppen” placerade jag godisburkar, gosedjur, pipisar och bollar. Caisa blev nästan vindögd i första skicket. Riktningen var framåt men slingrande.

I andra försöket la jag ut en musmatta som hjälp för att komma fram till gruppen utan allt för stora avvikelser. Det fungerade! Musmattan kände hon igen och hon kom ihåg att  den betyder sakta framåt. Stort behov av vilopaus för oss båda.

Tredje omgången blev en repetition av den andra. Nu var hon säkrare men tyckte att jag skulle kalla in och belöna när hon passerat alla frestelserna. Det tyckte jag med 🙂 Så nöjd med min lilla tös!

Kanske tar vi en liten tur ner till gatukontorets parkering i kväll 🙂

 

 

Caisa toppar pålen vid sjön

21 mar

140321-Totempåle-2

Mullvadshögar och gäss så långt ögat kan nå. Gässen försvinner när vi kommer, men mullvadshögarna är kvar – otroligt intressanta tycker båda hundarna.

Vi tränar framåtsändande och framförgående. Inte lätt att hålla riktningen förbi alla mullvadshögar. Det är länge sen vi var här. Det bidrar även till att göra stället intressant ur doftsynpunkt.

Stormarna har förvandlat bryggan till en flotte, eller egentligen två.

140320-Totempåle-001

Resterna efter ett stort, sönderblåst träd står som en totempåle vid stranden. Någon har sågat bort sönderblåsta delar på ett fantasifullt sätt. Caisa upptäcker det först och innan jag hinner stoppa henne står hon längst upp. Efter att ha beundrat utsikten går hon ner och Kina byter plats med henne.

140320-Totempåle-013

140320-Totempåle-012

Och när trädklättringen var över var det dags för lite vegetarisk kost: mossa…

 

Våra bin får eget hus

19 mar

140317-biholk-001

Den här biholken köpte vi hos Lantmännen/Granngården.

Våra solitärbin har fått ett eget hus! Solitärbin är hemkära och försvinner inte iväg till andras trädgårdar utan stannar och pollinerar  hos den som satt upp biholkar åt dem. De är inte heller som honungsbina att de föredrar vissa blommor utan pollinerar de blommor som finns i närheten.

Mer om solitärbin: klicka HÄR

Mitt rivningsraseri flyttar skator

17 mar

Hela veckan har skatorna väckt mig så fort det börjat ljusna. Skator är fruktansvärt skräniga. Upptäckte att de börjat bygga bo i en buske två meter under sovrumsfönstret. Det är inte acceptabelt! Boet måste bort nu innan det blivit färdigt och innan de börjar lägga ägg.

140317-skatbo-002

Fast fåglarna bara hållit på några dagar och boet bara fått de yttre konturerna, tog det en bra stund att få bort det. Grenarna som såg ut att sitta hipp som happ var skickligt instoppade och inflätade. Jag trodde att jag skulle kunna dra ner konstruktionen med en räfsa stående på marken. Det blev till att hämta en stege och ta några grenar i taget. De som satt riktigt fast fick jag rensa bort med hjälp av en sekatör.

Nu ligger hela högen på marken. Hoppas skatorna förstår att flytta någon annanstans…

 

På spåret med Kina

11 mar

140310-tracking-001

Klicka för större bild

 Fastän jag spårat med Kina några gånger nu, blir jag ändå förvånad över hennes noggrannhet. Det går inte fort men såå noga. En behaglig promenadtakt är en bra beskrivning. Inga som helst avvikelser från utgångsspåret och inga ringningar i vinklarna gör att det ändå känns effektivt.

Intensiteten i nosandet ökar när hon närmar sig en apport. När den väl lokaliserats markerar hon den genom att snabbt som ögat sätta sig framför. Svansen går som en propeller. Vet inte vem som är lyckligast –  Kina eller jag.

Dagens spår blev på drygt 400 meter enligt GPS:en.  Vår GPS är inte så bra på att mäta när jag går krokigt, vilket betyder att spåret var minst 400 meter. Det var massor av vinklar av olika sorter och sju apporter. Större delen gick genom granskog, en liten bit bokskog med mycket löv och en kort sträcka traktorväg. Spåret fick ligga i 80 minuter.

140310-tracking-003

Alla spårapporterna hittade.

Spårupptaget behöver bli bättre. Efter all sökträning förväntar hon sig resultat av att gå med hög nos.  Efter första apporten upptäcker hon att hon måste byta teknik och fortsätter sen med låg nos.

Funderar på att lägga en apport där spåret börjar som signal till låg nos. Efter hand flyttar jag den längre och längre ut i spåret. Vi får se hur det går.

Djursjukhus och försäkringsbolag – en ohelig allians?

10 mar

Allt fler och allt mer avancerade behandlingar utförs på våra hundar – dyra behandlingar.  Jag har funderat litet över denna utveckling. Vem är den till för? Jag är inte alldeles säker på att det är våra hundar som gynnas.

070112-Löberöd-43fb

Var går gränsen mellan ett nålstick och månader av lidande?

En människa kan förstå att en behandling gör ont men att det förhoppningsvis kommer att vara värt smärtan. Det kan inte hunden. Den bara lider. Människan kan också välja hur hon vill ha det. Hunden är helt utlämnad till sin människas beslut. Hundens livstid är så mycket kortare än människans varför lidandet blir en så mycket större del av dess liv.

Drabbas mina hundar av svår sjukdom hoppas jag att kommer att vara osjälvisk nog att inte låta dem lida längre än nödvändigt genom att välja en troligen både plågsam och oviss behandling. Det finns många operationer och behandlingar som jag skulle avstå från, inte för att jag inte älskar mina hundar, utan just därför.

Men varför ska jag finansiera en vård jag aldrig kommer att välja och som jag dessutom finner tveksam?

Mina hundar är försäkrade för att jag ska ha råd att låta dem få rimlig vård om olyckan skulle vara framme – tror jag åtminstone. En icke föraktlig summa ska betalas i självrisk. Självrisken har för mig hittills inneburit att jag aldrig fått någon ersättning från försäkringsbolaget. Mina hundar tillhör en ras som ser normal ut och har framavlats för att kunna röra på sig och må bra av det. De är också väl omhändertagna. Agrias bonus för detta är att jag för varje skadefritt år får en del av självrisken betald om de skulle behöva veterinärvård! Kör jag bil skadefritt får jag bonus i form av sänkt premie.

Självrisken är väl ok men de ständigt skenande premiehöjningarna är det inte. För varje ny komplicerad behandling som djursjukhusen erbjuder, och försäkringsbolagen och allt fler hundägare ställer upp på, höjs premierna. Ibland går det fortare och lättare att få vård till hunden än till hundens ägare! Jag skulle önska att vi som inte kan tänka oss att utsätta våra hundar för långvariga, komplicerade, ofta smärtsamma och ibland tveksamma behandlingar av våra hundar slapp betala för dem via försäkringspremier.

Jag skulle vilja ha ett försäkringsalternativ som täcker det som kan vara en försvarbar behandling av en hund som oftast inte blir äldre än 10-12 år. En försäkring som alla hundägare skulle ha råd att betala. Det finns nämligen en gräns för hur mycket vi hundägare kan och vill betala. De höga premierna plus självrisken utestänger många från vård.

Nästa hund kommer jag inte att försäkra. Varje år ska jag sätta av en summa motsvarande  dagens försäkringsbelopp. Ju mer bolagen höjer sina premier desto mer pengar blir det på mitt privata konto. Bäst av allt är att jag ensam bestämmer över användningen. Beloppet är inte knutet till en hund utan kan användas till den som behöver det, och pengarna finns kvar om nästa hund blir lika frisk som de flesta av mina tidigare varit.