dogblog.cattledogs.se

Ibland vill det sig väl. Den annars så ofta gråa skånska vintern förbyts mot underbart vindstilla solsken och lagom med minusgrader i luften. Extra tur har man om man som vi bor mitt i Skåne med tillgång till naturreservat och stora strövområden mellan Höör och Hörby. Nu senast var vi ute i trakten av Södra Rörum.

Kina och Caisa poserar i solskenet – med godis i blick.

Husse fotade matte med voffsen. Fast klockan närmade sig tre på eftermiddagen var det riktigt skönt ute.

Som det började för sju år sedan. Klicka för större bild.

Jag har levt med Australian cattledog i sju år och kan absolut inte påstå att jag kan rasen. Mina tankar grundas på mina egna hundar och dem som jag haft förmånen att lära känna mer eller mindre väl. Cattledogen är en liten ras till antalet och följaktligen är mina erfarenheter begränsade.

Caisar testar vallning.

I grunden är ACD en vallhund, men behovet av sådana i Sverige är begränsat.  Även om många hundar gör vallanlagstest, kan det ändå vara svårt att bevara rasens ursprungliga vallegenskaper när så få av hundarna faktiskt används till vallning. Det är i det dagliga arbetet som hundarna verkligen visar vilka de är både fysiskt och psykiskt.

Cattledogen har givetvis förändrats och kommer att förändras men vi kan styra en del genom vårt val av avelshundar. Även om cattledogen inte längre i första hand används till att valla, är de egenskaperna grunden för hundens karaktär och allsidighet.

Hur märker vi då om rasen utvecklas i en ofördelaktig riktning? Jag tror på öppna och ärliga diskussioner mellan alla som älskar rasen. Det är lätt att vara öppen om den egna hundens förtjänster men kanske inte lika lätt om de brister vi som ägare kan vara medvetna om. MH och vallprov kan hjälpa oss men räcker inte. Jag skulle önska ett prestigelöst samarbete mellan uppfödare om import av hundar och parningar med utländska hundar. Kraven på importhundar får inte heller vara lägre än på de inhemska.

Därför är jag så glad i mina hundar 🙂

Ibland har en cattledog en alldeles egen uppfattning… (Caisa tycket inte att agilityträningen var över.)

• Våra hundar är våra hundar. Alla andra är bifigurer. Om man sen väljer att kalla dem reserverade eller misstänksamma därför att de alltid väljer sin flock framför andra är inte så intressant så länge de fungerar i samhället och det gör de – mycket bättre än de ”sociala” hundar jag haft tidigare. Hade jag velat ha en mer ”tillgänglig” hund hade jag fortsatt med retriever eller någon liknande ras.
• Våra hundar vill göra saker med mig. Vi har inte djur som ska vallas men jag gillar bruksträning och det gör våra hundar också. De är uthålliga, orädda och energiska. Ofta ber de om att få träna.
• Våra hundar är otroligt lättlärda. Caisa, vår första ACD, är sju år nu och jag har hunnit vänja mig vid hur snabbt hon förstår vad jag vill och hur snabbt hon lär sig både det jag vill – och även det som jag kanske inte tänkt mig. Det är väldigt lätt att bli tränad av hunden 😉 När jag har hundkurser blir jag ständigt påmind om hur ovanligt lättlärd cattledogen är.
• Vår ras fyller inte veterinärernas plånböcker 🙂
  
• Sist men inte minst är de roliga och lockar fram många skratt både hos oss och andra.

Kämpar man så kampar man tycker Kina och Caisa.

Kan något bli bättre utan att grunden förändras? Ja, fler ettor på skotten. I debatten på FB har jag fått intrycket att en del önskar mer lek och kamp. De hundar jag känner leker och kampar om de har en ägare som gillar det. Man kan lära hundar det mesta utan att kampa och leka, men om hunden gillar kamp och lek är det ett bra belöningsmedel. Ju fler sätt jag kan belöna hunden på, desto större möjligheter har jag att lyckas – samtidigt som både hunden och jag har roligt. Kanske behöver vi ha ögonen på kamp och leklust för att se om det behövs mer av det.

Hundarna sov det mesta av kvällen. Jag blev trött bara av att titta på dem men höll mig vaken, tror jag 😉 tills kriget slutade. Kåre såg också rätt vaken ut trots en begynnande förkylning.

Fast jag vet att ingen av hundarna är berörd av skott har jag fjärilar i magen inför varje nyårsfirande. Man vet aldrig vad som kommer att hända. En aldrig så skottfast hund kan om olyckan är framme bli rädd.

Minns min första egna hund som blev skotträdd vid åtta års ålder efter att ha fått en smällare alldeles inpå sig. Det var inte ens nyår. Rädslan växte med åren. Han blev en säker åskvarnare.

Hur kan man stuka tummen när man byter lakan?

”Ok, det var husse som hittade på de här dumheterna, men vad gör man inte för att visa att en Australian Cattledog är beredd på det mesta…”

När vi var nyblivna ägare till Caisa, ett av de första exemplaren av cattledog i Skåne, mötte jag ofta en cockerspanielman på våra rundor i kvarteret. Han talade om för mig att det köpet skulle jag komma att ångra. En sån där best som hade förstört allt och nafsat barnen i benen hade han och hans familj också haft. Nya förskräckande historier varje gång vi möttes.

Ibland var det frun som rastade deras hund. Hon kunde också berätta och beklaga vår nyinköpta hundras. Kommer aldrig att glömma mannens min den första dagen Kina var med – två cattledogs 🙂

Liknande reaktioner blev det i början på både utställningar och tävlingar. Alla berättade om en och samma cattledog från Malmö som för många år sedan bitit allt och alla. På utställning fick jag ofta visa tänderna på Caisa. En holländare i Hässleholm stod två meter bort och konstaterade att hon hade korrekt bett – bra syn måste han ha haft.

Det mesta som berättades var säkert inte sant, men sant är att uppfödarna lagt ner mycket arbete på att både föda upp och importera hundar med stabil mentalitet. Litet tur har de väl också haft 😉

Rasklubben, Svenska Australian cattledogklubben är en av de minsta rasklubbarna i Sverige. Den har som så många andra en facebookgrupp. Denna sida skiljer sig från alla andra jag varit inne på: den har nämligen ett innehåll! Uppfödare, nya och gamla cattledogfantaster diskuterar sin ras, dess styrkor och svagheter, vad man vill och kanske kan ändra på utan att förlora hundens själ.

Självfallet är diskussiondeltagarna inte överens 🙂 Hur roligt skulle det ha varit och vilken nytta skulle det ha varit med det?

Maria med lille Pelle

Fint besök på träningen idag –  Maria med lille Pelle.
Länge sen vi sågs och första gången jag träffade underbara lilla Pelle.

I dag övade vi bland annat på Åttans frestelser som jag inte trodde var något problem för Caisa. Hon brukar lyssna på mig.

Vi började med en burk godis på ena sidan och en platt boll, också med godis, mitt emot – inga problem. Marie föreslog ett byte av leksak. Caisa är inte så intresserad av leksaker sa jag, men det var innan Marie plockade fram en liten vit mus i riktigt skinn som hon hade i fickan. Caisa blev helt uppslukad av den lilla musen. Vi fick öva många gånger innan hon kunde passera utan att falla för frestelsen.

Dags för en plan för åttans frestelser. Jag är inte längre lika säker på att vi får till det till nästa tävling. Först blir det ett besök på TEBA för inköp av en liten vit mus, egentligen avsedd för katter. Behövs nog många olika typer av frestelser för att få ner intresset och fokus tillbaka på mig. Vi får väl se vad som finns på TEBA och vad annat vi kan komma på.

Länge sen vi tränade sök. Det märktes på Kina. Hon kom inte på att hon skulle skälla på första skicket. Martina var figge vilket kan förklara att hon föredrog att hälsa på henne framför att skälla. Martina är inte så litet populär hos Kina 🙂 . Det gick bättre sen 🙂

Taktiken de senaste gångerna har varit att figgen inte belönat förrän jag kommit ut och att skicka en gång till om Kina kommer tillbaka utan att ha skällt. Andra gången minns hon och skäller. Enda sättet att få ut mig är att fortsätta skälla hos figgen. Belöning från figgen kommer när jag är framme.

Alternativet för ett snabbare skall är att figgen belönar när hon börjar skälla och successivt låter henne skälla fler gånger innan belöningen kommer. Så har vi gjort men det känns som om vi skulle ta ett steg till. Får se hur det går.

Ja,  så har vi förstås det gamla vanliga  med variation –  ibland si och ibland så 🙂

Caisa tycks ha mått bra av vilan men så är ju söket också mer befäst hos henne. Nu gäller det för mig att träna tävlingsmässigt. Sök är en teknikgren. Man måste förbereda sig för det oförutsedda. Hur lätt är det?

Idag tänkte jag en sekund för länge vilket innebar att Caisa tog ett eget initiativ. Jag såg på henne att hon hade en figge i näsan men var för sen med att tala om för henne vad hon skulle göra så då stack hon själv. Jag hade kunnat stoppa henne men det kändes inte rätt. Inte hennes fel att jag inte kan bestämma mig i tid.

Djupt och rakt har vi tränat på sen vi bytte från rulle till skall. För det mesta blir det så men jag skulle önska att det blev tydligare framåtslag. Ibland blir det mest ut och in i nästan samma spår.

Satt vid datorn en liten 😉 stund. Hundarna började vandra runt – inte till dörren utan runt runt – båda två samtidigt. Hela deras uppenbarelser signalerade ”jag har något”.

Kallade på Kina. Ska vi byta? Jo det skulle vi. Jag fick en tomat med tandavtryck och Kina fick en foderkula.

Caisa kom och ville alldeles uppenbart också byta något  – ett paket jäst eller rättare sagt det som var kvar av det byttes mot en foderkula.

Nu är båda på jakt efter annat att bedriva byteshandel med. Jäst är ett nytt intresse. Hoppas Caisa mår bra av det. Tomaterna har fått vara i fred sen våra egenodlade tog slut men nu duger tydligen köpetomater också

I morgon är första dagen på jullovet. Precis som vanligt tror jag att jag ska hinna göra allt det som jag inte hunnit under hösten 😉 och i januari kommer jag väl som vanligt att undra vart ledigheten tog vägen.

Hoppas vädret kommer att tillåta litet hundträning. Har börjat titta litet på tävlingskalendern. Träningen blir så mycket mer målinriktad när man anmält sig.

Caisa ska få fler rallytävlingar – kanske Kina också. För min egen del passar rally väldigt bra. Har inte tävlat ”på riktigt” på länge. Det känns som berg att bestiga bara att våga anmäla sig till bruksprov. Rally är så opretentiöst att jag inte blir nervös. Ändå får jag tillfälle att komma underfund med hur jag ska förbereda Caisa och mig själv innan vi går in på banan.

Bara du och jag Caisa resten räknas inte 🙂

I fortsättningsklassen i rally slipper vi kopplet. Så skönt! De nya momenten verkar inte heller omöjliga – åtminstone inte så länge man bara läser om dem 😉

8:ans frestelser är nog det vi behöver öva mest på. Jag har visserligen haft godis som störning när vi tränat och tyvärr även tävlat. Glömmer aldrig när vi tävlade lägre klass sök och missade hoppet därför att Caisa hittade en kvarts falukorvsskiva precis framför hindret. Jag såg den i samma ögonblick som jag sa hopp. Caisa hade nog haft ögonen på den hela tiden och bara väntat på något som i hennes öron kunde tolkas som var så god.