
”Ok, det var husse som hittade på de här dumheterna, men vad gör man inte för att visa att en Australian Cattledog är beredd på det mesta…”
När vi var nyblivna ägare till Caisa, ett av de första exemplaren av cattledog i Skåne, mötte jag ofta en cockerspanielman på våra rundor i kvarteret. Han talade om för mig att det köpet skulle jag komma att ångra. En sån där best som hade förstört allt och nafsat barnen i benen hade han och hans familj också haft. Nya förskräckande historier varje gång vi möttes.
Ibland var det frun som rastade deras hund. Hon kunde också berätta och beklaga vår nyinköpta hundras. Kommer aldrig att glömma mannens min den första dagen Kina var med – två cattledogs 🙂
Liknande reaktioner blev det i början på både utställningar och tävlingar. Alla berättade om en och samma cattledog från Malmö som för många år sedan bitit allt och alla. På utställning fick jag ofta visa tänderna på Caisa. En holländare i Hässleholm stod två meter bort och konstaterade att hon hade korrekt bett – bra syn måste han ha haft.
Det mesta som berättades var säkert inte sant, men sant är att uppfödarna lagt ner mycket arbete på att både föda upp och importera hundar med stabil mentalitet. Litet tur har de väl också haft 😉
Rasklubben, Svenska Australian cattledogklubben är en av de minsta rasklubbarna i Sverige. Den har som så många andra en facebookgrupp. Denna sida skiljer sig från alla andra jag varit inne på: den har nämligen ett innehåll! Uppfödare, nya och gamla cattledogfantaster diskuterar sin ras, dess styrkor och svagheter, vad man vill och kanske kan ändra på utan att förlora hundens själ.
Självfallet är diskussiondeltagarna inte överens 🙂 Hur roligt skulle det ha varit och vilken nytta skulle det ha varit med det?
Kommentarer