Tag Archives: Caisa

Farväl till vår underbara Caisa

18 Dec

060219 Höör 013_DxO-Edit

Första kvällen med Caisa parkerade hon sig på min fot. Inte anade jag då att vi fått en hund som mer än allt annat ville vara med oss.
Aldrig längre bort än i sökrutans bakkant. Och aldrig längre bort än vid skärbrädan i köket…
Alltid träningssugen.
Påhittig, nyfiken, snabbtänkt, lättlärd och mer än något annat  underbart rolig.
I torsdags förra veckan fick vi säga farväl. Det vi trodde var livermodersinflammation visade sig vara fullt utvecklad diabetes. Den kom mycket snabbt.
Så tyst och tomt!
Ingen som skäller när vi kör in på en skogsväg.
Ingen som insisterar på att följa med mig in i duschen.
Ingen som stänger av dammsugaren för mig.
Ingen som högljutt berättar för Kåre att jag rymmer ut med soporna eller hämtar posten.
Ingen som bevakar Kåres matlagning.

Nu finns hon bara i våra minnen och vi saknar henne så.

 

 

Apportmix med lyckat resultat

18 jan

150117 Spår-4

Caisa med dagens apportskörd.

 

 Störningar i spåren ska inte föraktas. Då passar det bra med vackert väder som lockar ut mycket folk i skogen. Hundarna fick var sitt spår med en del nya apporter.

Apporter med allt ifrån glasspinnar till metallbeslag och tom vaniljburk.

Apporter med allt ifrån glasspinnar till metallbeslag och tom vaniljburk.

 

Caisas spår började på en grusväg, fortsatte in i bok-, gran- och bokskog innan hon korsade Skåneleden tre gånger. Jag räknade till fem personer och tre hundar som passerar efter att jag lagt spåret. Caisa är het i spåret vilket gör henne litet yvig i vinklarna och snurrig vid svåra apporter. Det skulle vi säkert fixa om det inte var så att hon är sökhund.

Kina testar nya apporttyper - och det gick bra.

Kina testar nya apporttyper – och det gick bra.

 

Kinas spår började på en betongplatta, fortsatte runt ett förråd på grov grus, litet bokskog, ny grusväg med vandrare och två hundar, vinkel in i granskog och kom slutligen ut på en grusväg där slutet låg efter 5 – 6 m. I starten hade jag lagt en populär apport. Tror inte det behövs längre men ska ta bort den slumpmässigt. Kinas tempo är behagligt och mestadels är hon väldigt spårnoga vilket innebär att hon aldrig (vågar man skriva så?) missar apporter. Testade i dag både henne och Caisa med nya och som jag trodde svårare apporter. Verkade inte som att Kina märkte det.

Förmänskligandevarning

5 Dec

Jag har precis läst ut Per Jensens senaste bok Hunden som skäms. En underbar bok om hur fantastiska hundar är. Hur otroliga de är på att förstå sig på oss.
Caisa har förvånat mig många gånger och i dag var det dax igen att fundera över hennes påhitt, självklart påverkad av vad jag nyss läst.

Jag har hostat ett tag. Det har gått åt en del Läkerol, något som Caisa uppenbarligen noterat. Hon är ju bara hund? I eftermiddags tänkte jag sova en stund. Caisa passade förstås på att göra mig sällskap. Nästan på en gång började jag hosta. Jag önskade verkligen att jag inte glömt halstabletterna nere i köket. Funderade över om jag skulle hämta dem eller ej.
Caisa gick sin väg. Stördes väl av mitt hostande tänkte jag och tyckte synd om mig själv.
Några minuter senare kom hon tillbaka, hoppade försiktigt upp i sängen och visade att hon hade något till mig. Det var Läkerolasken som legat på köksbordet.
Vad ska man tro? Var det bara en tillfällighet att hon hämtade asken? Hon kommer allt som oftast  med diverse mer eller mindre önskade gåvor. Eller har hon verkligen kopplat ihop kedjan hosta – Läkerol – slut på hosta?

Vi som lever med hundar har länge vetat att hundar visar empati. Inget som vi berättar för hundlösa. Den självbevarelsedriften har vi och hade jag inte läst Jensens bok hade jag nog behållit den här erfarenheten för mig själv.

 

Nej, jag vill träna mera!

7 Nov

Nej, jag vägrar lämna planen. Jag vill träna mer! Det tyckte Caisa för sju år sedan då bilden togs - och i går fick hon "betongrumpa" igen.

Nej, jag vägrar lämna planen. Jag vill träna mer! Det tyckte Caisa för sju år sedan då bilden togs – och i går fick hon ”betongrumpa” igen.

Kom på mig själv med att gå runt med ett fånigt leende på läpparna efter gårdagens lydnadsträning. Caisa är anledningen. Jag är så nöjd med båda hundarnas prestationer på planen men det Caisa gjorde när vi tränat färdigt var värt ännu mera.

Jag började plocka ihop koner och allt annat vi använt oss av. Caisa tittade på. Jag satte på henne koppel för att gå till bilen. Caisa förblev sittande. Hon blev så tung i baken. Lockade på henne, men nej hon satt som fastgjuten. Hon ville träna mer! Kan man få ett tydligare tecken på att hon gillar vårt sätt att träna? och ja det blev litet till innan vi åkte hem.

Det har hänt förr att hon inte velat lämna appellplanen men det har mest varit efter agility.

Somliga dagar är bättre än andra

16 aug

Idag var en sådan ”somlig” dag med sökträning på Sprängplats två på Hovdala: lagom temperatur, lite vind och inget regn även om det såg hotfullt ut ett tag.

Bra genrep för Kina inför AKL-tävlingen nästa vecka. Det var heldolda figgar och liggande figgar under kamouflagenät. Tror vi övat för litet på liggande figurer eller också är de svårare att lokalisera. Alla hittades och markerades som de skulle – utan skall.

Caisa fick liknande figgar men med fokus på att inte komma i närkontakt. En av figgarna som satt  dold under ett skynke i en bunker, hann inte säga sitt innan Caisa var framme och studsade mot henne men det var också  den enda som hon kom för nära.

Intressanta diskussioner och många goda råd om sökträning och markeringar under fikat.

Emma, som är ny i gruppen men med mycket i bagaget från tjänstehundsträning berättade om deras figurantarbete. Många idéer att prova!

Malin, som förstått precis hur jag tänker om Caisas markeringar kom med tipset att låta Caisa vara ensam med figuranten ute i rutan och belönas av figuranten för rätt uppförande medan jag stannar på stigen alternativt är passiv. Tanken är att Caisa inte ska spana efter mig medan hon skäller utan vara helt fokuserad på figuranten. Ser det som en vidareutveckling av titta – klick o belöning. Ska bli spännande att prova nästa gång.

Slutligen fick jag en tankeställare om Caisas krafsande. Jag tror jag låtit ett litet problem ta allt för stor plats i mitt huvud. Mina träningskompisar verkar inte ha tagit så illa vid sig av grävandet som jag trott. Martina påpekade att det faktiskt var bra om hunden tydligt visade var exempelvis en nedgrävd osynlig figurant låg. Så är det ju faktiskt.

En givande dag men å vad det känns långt till nästa träning!

 

Regnskog i Misseröd

23 jun

Oj vad det växer efter regnet. Vi tog en tur i Misseröd. Gräset växte på sina ställen i midjehöjd och hundarna betade gräs.

Kina hittade en stubbe som stack upp en bra bit över den täta vegetationen. Caisa var inte sen att göra henne sällskap. Trots att jag borde ha vant mig vid hur högt en cattledog hoppar utan ansats blir jag ändå emellanåt förvånad över hur de till synes utan ansträngning lyfter rakt upp.

Den här stubben var så hög att de inte fick hoppa ner på egen hand. Jag ville absolut undvika att de landade på något farligt som inte syntes i allt det gröna.

Först var de ganska oförstående när jag visade att de skulle kliva ut på min ena axel och sen långsamt kana ner på marken. Helt onödigt tyckte de men inte jag.

Caisa har fått blodöra

3 jun

Ingen aning om vad som hänt men resultatet är ett blodöra.

Visst finns det tior på krypet…

22 apr

Äntligen kom Caisa och jag i väg på en söktävling efter alla bortlottningar och löp. Vi höll på att  missa denna också. Helt plötsligt kunde jag inte stänga bakluckan. Tanken att åka med en fladdrande baklucka fanns bara inte. Tack och lov lyckades Kåre fixa den i tid.
Mot Hässleholm och måndagens söktävling.

140421 Caisasök

403,25 poäng fick vi ihop varav 182 på söket. Vi behöver bli bättre på lydnaden på stigen. Ett tag tänkte nog Caisa att hon skulle ta hand om specialen på egen hand men sen lyssnade hon på mig. Bortsett från ”röran” på stigen är jag så nöjd med henne. Raka, energiska slag med bra täckning nästan varje gång.

Vid ett av slagen i slutet av rutan tyckte jag att hon var ute länge. Jag började tro att hon fortsatt in i elitrutan och visslade på henne. Det ska jag aldrig mer göra. Hon kom förstås fastän hon förstått att det fanns en figge där ute. Jag såg det inte men tävlingsledaren berättade det efteråt. Hon ville ut igen på en gång och den här gången fick hon figuranten.

Under hela avsökandet hade jag ett mantra i huvudet. Vad vill Caisa? Vilken sida intresserar henne? Även om jag bestämmer vart jag vill skicka så finns det utrymme för att ta hänsyn till vad hennes nos informerar om. Ska lägga den taktiken på minnet. Det lönade sig verkligen att lita på Caisas nosriktning.

Lydnaden har alltid varit vår akilleshäl. Redan när jag anmälde oss hade jag bestämt mig för att avstå platsen. Caisas platsliggning har visserligen blivit mycket bättre men ännu känner jag mig inte mogen för att testa den på tävling.

Första momentet börjar med en utgångspunkt där mestadels ett antal andra hundar redan suttit. Så mycket dofter! Vi brukar få fokuseringsproblem där. Den här gången hade jag bestämt mig för att inte börja förrän Caisa var färdig att lämna detta doftparadis. Inte så litet förvånad blev jag när hon tog kontakt redan när tävlingsledaren sa marsch. Jag gillar tydliga tävlingsledare. Litet studsig var hon i början och positionen var väl inte alltid optimal men ändå rätt ok.

Framförgåendet kommer alltid som en befrielse från fotgåendet – betyg 9. Platsläggande med gnäll och inkallning med skall var nya påhitt.

Krypet trodde jag knappast var sant – lågt, rakt och jämnt tempo. Visste inte förut att det fanns tior i det momentet.

Kina testar småpinnar i spåret

2 apr

Kinas senaste spår gick till större delen i granskog där skogsmaskiner nyligen gallrat. Mycket färskt granris som var både  svårforcerat och doftrikt. Ungefär 75 meter med en vinkel gick i tjockt frodigt och vanligtvis smakligt gräs. Fast i dag  betade hon inte.

DSCN4801

Kinas småapporter och hennes favvis: belöningsbollen.
Det var första gången som jag använde så små apporter.

I vanlig ordning tog hon det lugnt i starten. Det hade inte varit fel om hon visat större engagemang och tempo tänker jag, samtidigt som jag är så nöjd med att hon går så exakt i spåret. Jag har aldrig stött på en noggrannare eller mer lättläst hund. Tänker litet på Åkes Zacko, en rottweiler som aldrig hade bråttom i spåret och som alltid kom dit han skulle med alla apporter med sig. Inget drag i linan där heller.

Kina har också alla apporter med hem. I dag var det skogspinnar, små skogspinnar. Litet förvånad såg hon ut när hon hittade den första. Den var så liten att den inte syntes  i munnen när hon plockat upp den. Hon har på eget initiativ börja hämta apporterna. Jag tyckte nog det var bättre med sittmarkeringarna som hon hade innan. Får se hur vi gör med det i fortsättningen.

Hur går vi vidare? Fler och svårare vinklar men färre apporter nästa gång. Längre spår för att se hur uthållig hon är.

Caisa fick leta grejer i motvind ungefär 70 – 80 meter ut på ett hygge med mycket granris, hjulspår och gyttjepölar. Rutan var ovallad vilket innebar att hon först sprang runt hela rutan innan hon började leta ordentligt. Jag skickade i motvind för att få henne att tro på att det finns något där ute även om det inte känns på stigen. Roligt att se hur hon ökade tempot när hon fick vittring halvvägs ut i rutan. Hoppas att hon överför den erfarenheten till söket också.

Den sista isen

16 feb

Den gångna helgen passade jag och hundarna på att ta favoritrundan längs Ringsjön. Vädret var ruggigt när vi kom dit. Det gillar vi för då får vi vara ensamma om stället. När vi gått halva rundan kom solen. Det gillade vi också.

Nästan all is var borta och jag vågade låta hundarna springa fritt. Så länge den svaga isen fanns kvar vågade jag inte riskera att de sprang ut på den. Båda uppskattade friheten och det öppna vattnet. Litet is som hade samlats  i några vikar glittrade som kristaller i solskenet.

Plötsligt la sig ett märkligt dis över allt. Det hände under den korta stund som det tog mig att ta en bild och sen flytta kameran från ögat. Jag trodde först något hänt med mina ögon. Solen såg jättestor ut.

Caisa har sedan hon var mycket liten tyckt om att klättra och balansera på allt från staket till träd, stenar och stubbar. Kina är inte lika välbalanserad. Mer än en gång har jag fått hjärtat i halsgropen när hon följt efter på Caisas äventyrligheter.

I dag var det dags igen. Caisa upptäckte ett träd som lutade ut över sjön. Glatt travade hon långt ut och högt upp. Kina följde aningslöst efter.  I viken nedanför låg vass is. Det gick  bra. Båda vände tillbaka utan att tappa balansen. Tack och lov!