dogblog.cattledogs.se

Varför välja Bia när det finns träsoffa? Caisa har gjort sitt val…

Vi har två officiella hundbäddar i köket – den dyra Biabädden och den billiga, modell plastbalja. Baljvarianten införskaffades till Caisa när hon var i gnagaråldern. Därefter blev den undanställd till förmån för Biabädden och togs fram igen när Caisa fått valpar.

Caisa var aldrig speciellt förtjust i Biabädden – sov hellre på en filt på golvet – men lyckades ändå kurera tillfällig tristess med att gräva hål i den – dock inte värre än att silvertape dolde det.

Kina har från allra första början visat att hon gillar plastbaljan. Efter att resterna av en söndergrävd trädgårdsdyna placerats i baljan är den nu favoritplats för båda hundarna.

Ett annat mycket populärt ställe är golvet under skrivbordet där datorn står. Aha, tänkte jag och flyttade Biabädden dit.

Då flyttade hundarna upp på träsoffan…

Vi tävlade lägre klass sök i söndags Även om vi inte blev uppflyttade är jag mycket nöjd med vår andraplacering.

För att hitta alla figgarna måste hunden söka av hela rutan vilket naturligtvis innebar en del tomslag. Ingen i högre klass gick vidare och i vår klass var vi bara två som fick fortsätta till lydnaden.

Caisa gick ut på djupet rakt och fint. Tempot var lägre än jag är van vid men egentligen väldigt bra. Hon var inte trött när vi var färdiga.

Träningen med godis hos figuranterna har lönat sig. Det blev inga avståndsmarkeringar. Väl ute på stigen efter sista figgen gick  hon runt till alla för att kolla om de hade godis.

Jag fick lära mig av domaren att man ska vänta på figgen så att denne verkligen kommer in  till stigen. Trodde det räckte att domaren plockat fram honom, efter att hunden visat var han fanns. Blev också tillsagd att stoppa kopplet i fickan efter påviset. Väldigt knöligt eftersom jag har ett långt koppel. .

Måste få snurr på lydnaden. Missade poäng alldeles i onödan. Kommenderade återhopp innan tävlingsledaren sagt till om det – pinsamt.

Caisa brukar vara säker på apportering men det ska man inte ta för givet på tävling. Jag kastade ut apporten utan att ha koll på om hon tittade. Hon tittade – på agilitybanan. Hennes hållning påminde mesta av allt om det lutande tornet i Pisa. Något yrvaken hittade hon ändå apporten efter ett DK. Tur att vi har tränat uppletande.

Att Caisa tyckte det var för vått i gräset för att krypa förvånade mig mindre. Hon är ju skendräktig och har lite småsvullna juver.

Brukshundklubben medverkade i helgens föreningsfestival. Kände mig inte så lite stolt över vad vår klubb kan ställa upp med.

Klicka på bilden för att se hela albumet

Mest publikknipande var lilla Kelly som sprang agility med stora Sally. Så roligt att se kontakten och samarbetet mellan dem.

Helt plötsligt är det mörkt när det är dags för kvällsrundan.

Ingenting går upp mot stekt sill (skånska för strömming) tycker Caisa. Inte så roligt att ha i fickan 🙁 tycker matte.

Från stillasittande till pusskalas. Det gillar Caisa. Någon föranmälan om vad som komma skall göres icke!

Så är vi i värmländska Borgvik igen. Vi kom iväg en dag senare än vi tänkt eftersom regnet orsakat översvämningar i Värmland och vägen till Borgvik. Vattenfallet vid hyttruinen som i vanliga fall är en liten rännil bredvid kraftverket dånade fram. Man hade varit tvungen att öppna flera av dammluckorna för att inte riskera att dammen antingen skulle brista eller att vattnet okontrollerat skulle forsa över.

Vattenfall i Borgvik. Klicka för större bild

Fjärde gången
Det är fjärde gången vi är här. Mer folk än i vintras när vi var ensamma. Närmsta grannen är holländare, som bor i Tyskland och har en stuga i Rumänien men ändå semestrar i de här trakterna varje år. Hur som helst är de väldigt trevliga att prata med.

Caisa kom ihåg badplatsen och drog iväg på det hållet så fort det bara gick. Det finns gott om både stora och små sjöar. Caisa har badat i en ny sjö varje dag:-)

Fantastiskt sätt
Jag saknar rördromen som tutade i vassen förra sommaren vi var här. Det mer eller mindre tama rådjuret som vi sett varje gång vi varit här finns fortfarande kvar.

Givetvis ägnar vi oss åt geocaching. Ett helt fantastiskt sätt att komma till nya litet udda platser. Allmänbildande är det också eftersom många , som lägger ut cachar berättar om platsen.

Hittills har vi besökt en liten men mycket naturskönt belägen kolerakyrkogård, en minnesplats till Laura, brorsdotter till Esajas Tegnér och gift med prästen Lignell 1836 i Kila. När hon dog i barnsäng sju dagar efter det sjunde barnet lät hennes man iordningställa en plats uppe på en bergknalle med utsikt över bygden till minne av henne.

Vy över Kila

Gammal silvergruva
En spännande plats var silvergruvan i Karlsbol. Det var en tydlig metallisk litet bränd lukt när vi närmade oss det numera övergivna 20 meter delvis vattenfyllda schaktet. Gruvan övergavs i början av 1800-talet.

Schaktet är 20 meter djupt.

I Kila såg jag en blå blomma jag aldrig sett förut. Med florans hjälp kom vi fram till att det var en skogsklocka och att den dessutom var sällsynt!

Skogsklocka vid vägkanten

Fyren på Duse udde var inte så märkvärdig men klipporna mot Vänern och utsikten från dem var mäktig.

Vy över Vänern från Duse udde

Vi tävlade Lkl 1 i söndags. Resultatet imponerade inte men vi fick valuta för tävlingsavgiften på platsliggningen. En hund gick upp och körde upp grannen. Det var inte Caisa. Vi fick gå tillbaka och lägga om. Caisa låg kvar tiden ut. Visserligen presterade hon något som närmast liknade en högljudd gäspning men hon kröp inte. Sen drog domaren en poäng på mig för att jag inte stått stilla 🙂 . Det var det värt 😉

När jag började med hunderiet fick jag lära mycket konstigheter. En var att hundar inte har någon tidsuppfattning. Caisa blir mycket gladare när jag kommer hem efter att varit borta några dagar än när jag bara kommer hem från jobbet.

Vi tävlade  lkl 1 i Hässleholm igår. Hade varit bättre att stanna hemma;-( Vi började med platsliggning. Caisa blev både blind och döv när vi ställde upp oss. Hunden som legat där före oss hade lämna intressanta dofter som Caisa gjorde sitt bästa för att slicka i sig. Hundar är rätt äckliga!  Men hon la sig ner. Förmodligen för att bättre komma åt att slicka. Så upptäckte hon att jag gått och började skälla, slutade skälla och började i stället krypa mycket snyggt och omsorgsfullt samtidigt som hon slickade gräset.
På linförigheten fick hon syn/vittring på något en bit bort. Det kan ha varit rutan som hon gillar. Hon gick bredvid mig men med kontakt med detta något. Mig upptäckte hon inte förrän det var dags för språngmarch. Då följde hon så snyggt att domaren kommenterade det i protokollet.
Resten gick faktiskt bra med ett snitt på 9.