Vådan av att bjuda på leverpastej

18 feb

Vittringsapporteringen har legat nere några dagar – precis som jag . Före vilan hade jag  med gott resultat hållit i ”min” pinne allt kortare stund. Caisa fick jobba lite mer men hon fixade det.
Idag tänkte jag  belöna med små klickar av leverpastej för att verkligen förstärka rätt val. Men , men Caisa kände doften på långt håll och tappade fullständigt bort sina gamla kunskaper. Hon rusade rakt ut och klapp första bästa pinne. Hon fick lämna den utan någon reaktion från mig. Så gjorde vi om det. Hon råkade ta rätt pinne men det var en ren tillfällighet.
Dags att tänka till! Hade hon verkligen glömt allt eller var leverpastejen för mycket. Bort med leverpastejen och fram med torrfoderkulor. Än en gång tog hon första bästa pinne. Ingen belöning och inget annat heller.
Vad göra? Problemet var förstås att hon bara apporterade utan att koppla på nosen. På uppletandet använder jag ”leta” som kommandoord. Kan kanske det lösa problemet?
Nya pinnar och nytt försök. Först en paus för att gå ner i varv och sen fyra pinnar plus ”min” och JAA – hon associerade till uppletandet och kopplade på nosen. Vi gjorde om det några gånger och hon valde rätt pinne varje gång även om hon duttade fel några gånger när hon letade.
Värdet av pauser. Många gånger vinner ett moment på att få ligga till sig. Det gäller bara att veta hur långt man ska ha kommit i inlärningen innan man nyttjar det. Om det var leverpastejen eller för långt uppehåll i  träning i det här fallet undrar jag fortfarande över.

Comments are closed.