Archive | juli, 2010

Favoritsida

31 jul

Varje dag börjar jag med att gå in på  en sida vid namn forskning.no. Idag hittade jag denna artikel om hundar http://www.forskning.no/artikler/2010/juli/256453

Hemtorkat Norge-godis

27 jul

Husserapport
I dag fick Caisa smaka en hemtorkad delikatess direkt från norska Lofoten (200 mil norrut…): Grisöra och ”tjurmuskel”. Luktfria och mera att bita i. Caisa sniffade noga innan hon med glupande aptit satte igång. Här var det öra att tala om – ingen tunnplåt. Och ”muskeln” tog en bra stund att gnaga. Bäst av allt: de luktade inget.


”Tjurmuskelätning – var god stör ej!

Fick dem av tillverkaren själv som jag träffade i Värmland: en norsk rottisfantast (fyra stycken inklusive en champion) som köper allt fryst direkt från slakterier för att hänga allt upptöat på tork… Kanske inget för klädstrecket i villaträdgården, men Caisa skulle inte ha något emot det förstås…


Plats för fyra rottis-burar i bilen och gott om plats i campingvognen vid resor till utställningar. Nu närmast bär det av från Lofoten till utställning i Tyskland.

Under 20 grader :-)

24 jul

Caisa firade med att få springfnatt  runt runt i cirklar och åttor på gräsmattan och ett par glidare in i köket.

Caisa hinner före

24 jul

Hallonen har börjat mogna. Jag har inte hunnit smaka dem i trädgården än. Någon annan hinner alltid före…

Vem hittade Caisa i rabatten?

21 jul

Jo -Kotte! Undrar hur stort revir en igelkott har? Det tog inte lång tid för vår kotte att hitta hem till favoritrabatten igen efter att jag burit ut honom i skogen.
Nu har jag vattnat rabatten för att göra den mindre hemtrevlig. Får se om det hjälper.
Hade det inte varit för Caisa hade han gärna fått bo här.

Om vådan av att kasta kompostgaller på hunden

21 jul

Caisa har, som de flesta hundar, tyckt att ostadiga och  skramliga kompostgaller, som ibland dessutom går till attack, är lite läskiga. När jag för någon dag sen kastade ett galler på henne och hon nästan försvann, fick jag väldigt dåligt samvete.  Började  fundera över att uppsöka någon hundterapeut eller psykolog för att bygga upp henne igen.
Efter att i morse ha sett hur skrället mycket försiktigt men målmedvetet  med ena tassen petar undan kompostgallret på altanen och sen obekymrat vandrar ut i trädgården, inser jag att det inte är Caisa som behöver hjälp.
Jag hade tänkt att hon skulle tycka det var så obehagligt med gallret att hon aldrig mer skulle komma på idén att terrorisera igelkotten. Istället lärde hon sig att kompostgaller är helt ofarliga. Det är bara att flytta på dem om de är i vägen.

Kotte tillbaks igen

18 jul

Vi var borta några dagar då passade Kotte på att flytta hem igen.  Caisa upptäckte inkräktaren på andra sidan altanräcket som numera har en förhöjning bestående av kompostgaller. Det blev ett våldsamt oväsen, som inte tystnade förrän jag kastade ett kompostgaller efter C. Kotte var som vanligt oberörd.
Tvättkorgen stod lägligt till för att transportera Kotte till den lilla skogen bortanför ängen. Hoppas h*n inser sitt eget bästa och bosätter sig där. Vill inte att C ska få tag på hennom. Vet inte vad hon skulle kunna tänkas hitta på men tror inte Kotte skulle må bra av det.

Klaraborg

17 jul

Klaraborg heter stället vi bor på. Första gången vi var här, var när Joel skulle begravas.
Från början ägde kommunen
husen som nyttjades till pensionärsbostäder. Kanske inte helt lyckat när det saknas kommunikationer och både Konsum och Ica lagt ner.
Istället för att riva,
när pensionärerna tog slut, sålde kommunen längorna billigt. Nye ägaren rustade upp badrummen och hyr nu ut till både turister och pigga pensionärer.
Varje morgon
ser man det åretruntboende rollatorgänget ge sig ut på sin dagliga runda  livligt samspråkande med varandra.
Alla pensionärer lever inte i ensamhet och armod!
Lägenheterna
är charmigt gammalmodiga. En egenhet är alla dörrarna. Det är många dörrar.
Först en traditionell ytterdörr, sen 15 centimeter innanför den en innandörr eller vad det nu kan heta. Nu är vi inne i den minimala hallen med en dörr till vänster en till höger och en rakt fram. Vill man nu gå in i köket, och det vill man ofta, måste man först noga stänga de två ytterdörrarna, annars kan man inte öppna köksdörren. Ut ur köket kommer man bara om inre ytterdörren är ur vägen.
Caisa
befinner sig som vanligt alltid framför fötterna på en.

Den sällsynta tystnaden

17 jul

När vi samlades utanför kyrkan före begravningen pratade alla om det stora åskvädret som varit på natten – alla utom Kåre och jag. Vi hade sovit.
Bor man i vanliga fall mellan södra stambanan och riksväg 23 vill det till mer än åska för att man ska vakna.  Kanske var vi också så trötta efter allt som varit den sista tiden att blixtar och muller inte trängde igenom sömnen… Saknade rördromen i år.

Begravningen är över

17 jul

14 juli

De två äldsta barnbarnen Daniel och Ulf ledsnast av alla. Döden är fortfarande en ny bekantskap för dem. De båda hade haft förmånen att lära känna Karin under längre tid än deras syskon och framför allt en tid när Karin var yngre och friskare.

Jag förvånades först över att jag egentligen mest kände mig ledsen över deras stora sorg inte  min egen. Kåre kände likadant. Vi hade tagit farväl av Karin när vi satt hos henne de sista dagarna och känt sorgen och saknaden när hennes allt glesare andetag slutligen upphörde.  Kroppen som låg i kistan kändes inte som Karin.