Mariaskogen

3 aug

Mariaskogen är en vild skog. Den har fått sköta sig själv sen mycket lång tid tillbaka. Maria vakade över den och dess djur så länge hon levde. Jakt förekom inte under hela hennes livstid och hon blev gammal.
När jag var barn var den ett spännande ställe att leka i. När jag blev äldre gladdes jag åt alla mer eller mindre sällsynta växter som trivdes där –  och så kantarellerna förstås. Sen var det alla spårkurser jag haft där. Vi blev väldigt förvånade över att Maria lät oss använda hennes mark till hundträning, men klubbens ordförande var en god pedagog som ingav stort förtroende.
Jag skulle kunna hitta i den skogen med förbundna ögon – trodde jag ända tills idag. Men det är några år sen jag gick där. Kände inte alls igen mig.  Skogen hade tätnat, stigar växt igen och nya djurstigar kommit till.
Rent och fint! Inte en enda plastbit, ölburk, flaska eller fimp såg jag. De enda spår av människor var den numera murkna  och tickbevuxna ved som Maria tänkt elda med.
Det förstås – nu ligger det en klicker där och påminner om civilisationen om nu någon skulle råka på den..
Spåren från vildsvinen och ljuden från de täta buskagen fick mig att avvika från det som jag trodde var en av de gamla välkända stigarna. Jag letade efter en passage över ett kärr som jag aldrig hittade. Kärret hittade jag  naturligtvis  men inte stället där man kunde passera över till nästa bokskog. Caisa har aldrig varit  i den här skogen så henne hade jag ingen nytta av när vi vandrade runt och runt  …. och runt.
Skogen är absolut inte stor men väldigt tät. Jag är fortfarande förvånad över att det tog så lång tid att hitta tillbaka till bilen.

Comments are closed.