Archive | 30 december, 2010

Det rofyllda diandet – en myt

30 Dec

Valparna vaknar eller mamma Caisa tycker det dags att mata. Ett våldsamt gnällande, gnyende, pipande och småskällande drar igång –  låter faktiskt litet som fågelkvitter också
Caisa tycker att alla valpar ska saneras före maten; Följaktligen lägger hon sig inte förrän alla är omskötta. Ett kaotiskt myller exploderar i valplådan – är de verkligen bara sju?.
Äntligen lägger Caisa sig ner och en om möjligt ännu större oreda breder ut sig innan alla hittar sin tutte.
Nästa fas  är ett energiskt trampande, slitande och sugande. Stackars Caisa!
Efter en stund infinner sig ett till synes lugn. Mjölken flödar och valparna kluckar och sväljer. Ett och annat nöjt grymtande hörs. De vibrerande svansarna står rakt ut.
Så avtar det mest intensiva flödet. Lugnet ersätts åter av ålande, krypande, borrande och sparkande. Alla valparna är plötsligt övertygade om att grannens tutte är mycket bättre än den egna –  så alla byter plats. Efter att ha provat några nya tuttar och insett att man egentligen är mätt somnar slutligen hela skaran.

Puh !

Rapport från valplådan

30 Dec

Alla har öppnat ögonen.
Alla går på egna ganska ostadiga ben
Alla kan klättra ut över valplådekanten. Vi har bullat upp med en hopvikt filt på utsidan för att fallet ska bli mjukt
En kan morra; vi har ännu inte kommit på vem.
Alla växer så det knakar

Caisa kör med oss

30 Dec

Caisa tyckte hon behövde pysslas om litet. Jag höll med och satte mig bredvid henne när hon diade valparna. Caisa njöt av att bli smekt över ryggen, kliad under hakan och på bröstet – så mysigt. Valparna blev mätta och somnade.
Vi gick ner i köket. Någon timme senare kom ett nytt pip från ovanvåningen; Caisa for upp, sladdade på trappavsatsen och i vänstersvängen in till de små. Väl framme vid valplådan började hon stormskälla. Husse och jag sprang i kapp för att se vad hemskt som kunde ha hänt knattarna.  Det var bara Caisa som ville ha sällskap när hon matade sina små 😉