Katter är också människans vän

18 Dec

Fyra minuter i sju väckte våra hundar troligen hela grannskapet – utom husse – när de med ofattbar energi och enorma röstresurser såg till att en brokig katt försvann från vår altan.

Ofta irriterar jag mig  på alla dessa katter som stryker omkring, smutsar ner trädgårdsdynor, gör kloförsedda tassavtryck på motorhuven och inte minst väcker mig med sina jämrande spädbarnslika tjut när de ägnar sig åt varandra.

Ändå förstår jag att många av dem skänker sina ägare stor glädje och säkert lika stor sorg när de försvinner på ena eller andra sättet.

Kommunen har en djurkyrkogård – ganska trist sådan. Så trist är den att någon valt ut en egen kattbegravningsplats under några fruktträd vid en gammal gårdsruin. Där ligger ett antal katter begravda med var sin sten som berättar om både namn födelse och dödsdag.

111208 kattvila 007
Se alla bilder genom att klicka på bilden

Sommartid finns det alltid fräscha blommor. Nu på vintern pryds gravarna med granris och kottar. En gravlykta finns förstås också.
En grön trädgårdsstol har burits dit något av de senaste åren. Har matte/husse blivit gammal och behöver vila bekvämt efter vandringen in i skogen? Fast jag ofta går där med hundarna har jag aldrig träffat gravvårdaren. Hon eller han måste med tanke på omsorgen om gravarna också ofta gå dit.

Comments are closed.