Bra träningskompisar – guld värt

21 apr

Caisa har inte blind- eller avståndsmarkerat på länge. Ändå har jag haft svårt att lita på henne. Min osäkerhet har förstås smittat av sig.

Idag testade vi ett nytt upplägg i hopp om att jag skulle bli av med mitt tvivel. Martina var stigchef och fick bestämma allt om figgar och tomskick. Jag visste bara att det fanns figgar på de första två skicken.

Det blev många tomskick. Eftersom jag inget visste, kunde jag inte oroa mig i förväg för om Caisa skulle blinda eller ej. Jag fick ägna mig helt åt det som jag egentligen ska göra – skicka hunden så att hela rutan genomsöks.

Caisa levde upp till förtroendet och visade hur bra hon egentligen är 🙂

Lita på hunden fick ännu en ny innebörd. På ena sidan av stigen stack urberget upp ganska högt och nästan lodrätt. I mitt huvud existerade inga tankar på att skicka Caisa uppför den branta sluttningen. Trodde inte det skulle vara fysiskt möjligt för henne att ta sig upp. Martina var av en annan åsikt. Tror hon var helt ensam om den 🙂 Vi provade naturligtvis.

Första försöket kom Caisa inte ända upp – ansatsen var inte tillräcklig. Men andra gången satsade hon mer och tog sig ända upp. Sista biten hörde man hur klorna raspade i underlaget.

Nöjd med dagen? Ja gissa 🙂

Comments are closed.