Stackars liten Caisa

Morgonen började inte bra för Caisa –  inte för mig heller.  Hundklor på pergo är en effektiv väckarklocka. Caisa vandrade runt runt närmast hysteriskt smackande, slickande och sväljande. Hade hon kunnat spotta hade hon gjort det.

Kina iakttog henne sömnigt från sin fåtölj. Jag försökte titta i munnen på Caisa men när hon väl fått upp mig ur sängen flöt hon ner för trappan i rasande fart. Väl ute åt hon  upp halva gräsmattan och sedan snabbt in och tömde vattenskålen. Ut igen och befriade sig från både gräsmattan och vattnet men fortfarande lika olycklig.

Nu var jag klarvaken och inte så litet bekymrad. Då mindes plötsligt att jag nuddat en av mina chiliplantor när jag rullade ner i går kväll. Hade kanske  något hamnat på golvet? Det hade det och Caisa hade uppenbarligen smakat.

Caisa ville varken äta eller dricka bara äta gräs. Ingen optimal diet.  Jag blev tvungen sätta koppel på tösen för att henne med mig in. Där fick hon litet mjölk. Det enda jag vet som släcker eldsvådan i munnen efter chili. Det fungerar på hundar också. Vad nöjd hon blev! Den vanliga frukosten slank ner och sen litet mer mjölk.