Archive | oktober, 2014

Harissa fick drygt 14 goda år

27 okt

Harissa, till vänster, tillsammans med "maken" Dino, pappa till bland andra vår Caisa.

Harissa, till vänster, tillsammans med ”maken” Dino, pappa till bland andra vår Caisa.

Så finns Harissa bara i våra minnen. Hon blev över 14 år gammal. Jag har mest träffat henne på hemmaplan. Första mötet ledde till att vi ställde oss i kö för enav hennes valpar – Caisa.

Riktigt medveten om hur vacker Harissa var och vilken utstrålning hon hade insåg jag inte på allvar förrän på rasklubbens utställning i Eskilstuna. Håret reser sig fortfarande på armarna när jag tänker på hur Marie, vän till uppfödare Sonja, agerade handler.

Harissa ägde ringen och Marie lät henne glänsa. Jag kommer aldrig att glömma extravarven som Marie tog till när tempot i ringen blev för lågt för Harissas smak. Vilken hund!

Spår och uppletande

24 okt

Caisa löper och det är jakttider. Knappt man vågar sig ut i skogen. Ingen sökträning i måndags eftersom vi var utan mark. Men jag tog mod till mig i dag och åkte ut till Dansebanan. Där har jag aldrig sett jägare. Skogen är så öppen att man ser om det dyker upp någon lös hanhund.

Först ett spår till Kina. Upptäcker att snitslarna ligger i garaget tillsammans med apporterna – välplanerat. Nåja – skogen är full av pinnar. Gäller bara att välja ut några som jag kan känna igen. Två pappersnäsdukar fick fungera som start- och slutsnitsel. Spåret blev ungefär 500 meter och 20 minuter gammalt.

Aldrig har lilltösen spårat så bra! Noggrant, precis lagom tempo och alla pinnarna 🙂

Uppletande  för Kina med Caisa kvar  i bilen. Kina som gärna vill ha litet dirigering av mig fick klara sig på helt egen hand. Litet konfunderad blev hon när jag slog mig ner på en stock och bara väntade. Hon hittade alla grejerna och både letade och levererade med gnista.

Caisa fick ett svårare upplet som hon i vanlig ordning gav järnet i. Måste se till att öva med andra utläggare så att hon inte tror att det bara är mina saker ska hämtas in.

Jag ska bara…

18 okt

 

Cattledogs har man alltid med sig, även när man är hemma; litet onödigt och ibland också smått irriterande. Om hundarna ligger och ser ut att sova och jag ska hämta något på ovanvåningen får jag omedelbart sällskap upp av två förväntansfulla hundar. Mestadels trängs de framför mina fötter.

De magiska orden – jag ska bara har förenklat livet för mig. Jag har inte läst Alfons Åberg för hundarna men inte desto mindre förstår de orden. Tydligen har jag varit så konsekvent  och ihärdig i min användning av uttrycket att hundarna snappat upp det. Säger jag nu –  jag ska bara – blir hundarna lugnt liggande kvar helt utan förväntan om att något roligt ska hända.

Faktiskt ganska bekvämt! Inbillar mig att det är bra för hundarna också att inte varje gång jag flyttar mig, tro att vi ska göra något.

Sök i Lasse Petterssons hage

13 okt

I söndags var det dags för andra försöket i AKL med Kina. Den här gången blev vi uppflyttade. Trots uppflyttning så kändes tävlingen i Lomma bättre. Jag har funderat mycket över känslan. Kan det vara att den första tävlingen med en hund är speciell? Man vet inte hur långt man kommit eller hur hunden ska klara den nya miljön och alla okända funktionärer och hundar. I Lomma kändes allt så bra trots en del missförstånd mellan Kina och mig. Vi var i samma bubbla. I söndags var vi inte riktigt lika fokuserade.

Sökrutan i söndags var i Lasse Petterssons beryktade hage. Den ser så oskyldig ut men är ändå den svåraste ruta jag vet.

Vi hade inte mycket vind när vi skulle börja. Jag vände Kina åt vänster men upptäckte på en gång att hon ville till höger så då bytte vi riktning och jag pekade i samma riktning som Kinas nos snett inåt mitten. Kina hade redan figgen i näsan och gick rakt på. Domarna följde inte med ut i den risiga och steniga rutan på påviset och jag väntade en stund innan jag begrep att jag skulle be figgen resa sig och komma med in. Kina blev ivrig och bjöd på två små frustrationsskall under tiden vi väntade och hon inte fick hälsa. Tyvärr hörde domarna det. Men det blev ju bra ändå.

Värsta stunden på tävlingen var som vanligt platsliggandet. Två hundar gick upp. Kina studerade dem mycket intresserat men blev liggande.

Lärdomar: På budföringsträningen brukar jag räkna mina steg högt för att veta hur långt vi ska gå. Det tyckte jag inte behövdes på tävlingen där tävlingsledaren höll ordning på avståndet. Uppenbarligen förstod inte Kina vad vi höll på med. Hon tittade mycket förvånat på mig när jag sa marsch.

Platsläggandet nollad vi eller jag. Jag ska verkligen träna på att bara gå utan konstigheter. Det har gått troll i det momentet.

Dk på apporteringen är helt onödigt. Hon hämtar utan att jag nickar.

Inkallningen hade domarna olika uppfattning om och båda drog på avslutet. Det blev 8 från den som tyckte att Kina sprang på mig och 9.5 från den som tyckte hon satte sig aningen snett.

Vackert väder – trångt i skogen

8 okt

141001 Båda

På väg ut i skogen med förhoppningar om nya äventyr.

Vasahusleden i Fulltofta dagen efter lördagens sök, kändes precis rätt: inte så lång, omväxlande natur och lättgången men tyvärr alldeles för mycket konkurrerande besökare. Jag börjar så smått längta efter normalt höstväder. Då har vi hela skogen för oss själva och hundarna kan gå lösa. Fast först ska förstås den konkurrerande älgjakten genomlidas. (Nej vi jagar inte, men andra gör – på ”våra” marker.)

141001 Caisanyfiken

Caisa stannade plötsligt upp och pekade med nosen. Jag såg inget konstigt. Måste ha varit en av alla dessa dofter.

På söndagens pluskonto kan noteras inga lösa hundar. Den där varianten som enligt mötande ägare alltid är så snäll att den inte behöver komma på inkallning. Vi mötte faktiskt bara en hund, en mycket lugn och godmodig italiensk mastiff som dessutom var kopplad.

141001 Solträd

När hösten är som bäst är den riktigt fin – som här i underbara Fulltoftaskogen.

Höstsolen förgyller Hovdala

4 okt

141004 höstlöv

Trodde aldrig att någon skog skulle kunna konkurrera med Fulltofta, men Hovdala tar en allt större plats i mitt hjärta. Idag var sökgruppen på ett helt nytt ställe; behagligt kuperad bokskog på ena sidan vägen och litet stökigare på andra sidan med bland annat ganska tät björksly.

Björkslyet var litet mystiskt. Ingen av hundarna ville egentligen gå in i det. Vi misstänkte att det kanske fanns något där. Det kom underliga ljud därifrån.

Allt fungerade precis som jag hoppats med Kina. Det blev inga skall utan bara rullmarkering. Ett litet skallpip vid påviset när vi kom fram till första figgen, annars tyst. Figgarna belönade när Kina kom på påviset och sen med hög frekvens när hon satt eller låg. Vi tog god tid på oss. Kinas svans viftade i rekordfart medan jag inte gjorde någonting.

På slysidan blev det en del stopp. Hon fick själv komma fram till om hon skulle fortsätta leta eller komma in till mig. De flesta gångerna  valde hon att leta vidare. Nästa gång ska vi testa Emmas idé om att figgen smyger i väg efter påviset. Mer om det när vi provat.

Caisas nästa tävling blir troligen inte förrän nästa år. Eftersom jag tänker strunta i platsen måste vi bli säkra på resten av lydnaden, framför allt framåtsändandet. Detta ger oss stor frihet i sökträningen. Vi kan plocka ut detaljer att öva på i lugn och ro. I dag valde vi att fila på markeringarna. Hon har slutat att vara överdrivet kärvänlig mot figgarna och har bra fokus på dem men det skadar inte att befästa det bättre.

Tanken i dag var att hon skulle springa ut, belönas för att hon håller avståndet när hon skäller och har fokus på figgen. Därefter skulle figgen bli passiv och Caisa skulle återvända till stigen. Det var bara det att Caisa slutade inte att skälla. Maggan som var första figge gick till sist sin väg och först då kom Caisa tillbaka. Jag provade att kalla på Caisa när hon skällt länge men det hörde hon förstås inte när hon samtidigt skällde.

Riktigt bra markeringar blev det förstås men den ursprungliga planen fick revideras och jag fick springa ut på påvis. Caisa fortsatte ändå att ha bra fokus på figgen så resultatet blev det önskade även om metoden blev annorlunda än jag tänkt.

Så nöjd med dagen som avslutades med en trevlig fikastund. Aldrig smakar kaffet så gott som tillsammans med sökgänget i skogen.