Farväl till vår underbara Caisa

Första kvällen med Caisa parkerade hon sig på min fot. Inte anade jag då att vi fått en hund som mer än allt annat ville vara med oss.
Aldrig längre bort än i sökrutans bakkant. Och aldrig längre bort än vid skärbrädan i köket…
Alltid träningssugen.
Påhittig, nyfiken, snabbtänkt, lättlärd och mer än något annat  underbart rolig.
I torsdags förra veckan fick vi säga farväl. Det vi trodde var livermodersinflammation visade sig vara fullt utvecklad diabetes. Den kom mycket snabbt.
Så tyst och tomt!
Ingen som skäller när vi kör in på en skogsväg.
Ingen som insisterar på att följa med mig in i duschen.
Ingen som stänger av dammsugaren för mig.
Ingen som högljutt berättar för Kåre att jag rymmer ut med soporna eller hämtar posten.
Ingen som bevakar Kåres matlagning.

Nu finns hon bara i våra minnen och vi saknar henne så.