Archive | juli, 2017

Fyra cattledogs i Koholma

30 jul

Äntligen blev den av – sökträningen med Katinkas grupp och hennes numera tre cattledogs. Nytillskottet Chilli är så söt som bara en cattledogvalp kan vara. Inte blir det sämre av att hon med stor energi gillar att leta folk i skogen. Jag ser fram emot att följa hennes äventyr.

Vägen till Koholma är egentligen värd en egen berättelse. Vackert, gammaldags, idylliskt landskap genom kohagar och en del stopp för grindar. Jag kände mig förflyttad till min barndom när min by såg ut så.

Sökrutan var rolig, omväxlande, kuperad och lärorik. Granskogsbacke på den ena sidan och lövskog som sluttade ner i ett kärr på den andra. Våra vanliga marker är visst bra men numera så välbekanta att jag faktiskt tror att Kina upplever träningen som småtråkig. Nya okända figgar bidrog också till sökupplevelsen.

Händiga människor är avundsvärda! Katinka har på egen hand byggt en smart och hopfällbar låda till heldolda figuranter. Tillräckligt stor för att figgen ska  få plats utan att slå knut på sig men samtidigt ihopfällbar till ett platt paket som inte är större eller tyngre än att en person kan bära den.

 

 

Kina – spårhund

30 jul

Sen kursen med SWDI har Kina och jag från och till tränat spår – mest hårda spår. Praktiskt att inte behöva vänta på att spåret ska ligga så länge.

De flesta spåren har blivit i samband med sena kvällsrundan. Det finns många hårda ytor som inte är befolkade kvällstid men som ändå har mycket vittring kvar efter dagens aktiviteter. I början granskades jag misstänksamt av Securitas när jag vandrade runt på mer eller mindre ödsliga ytor runt diverse tomma byggnader i samhället.

Bonus med detta spårläggande blir platsträning för Kina medan jag lägger spåret.

Kina har blivit säker och noggrann på färska hårda spår. Hon har generaliserat sina erfarenheter till färska naturspår men jag har alldeles missat att träna spår med längre liggtid än 10 – 15 minuter. Det upptäckte jag för några veckor sedan med ett spår som legat nästan 1½ timme. Speciellt påsläppet blev tveksamt. Efter hand blev hon säkrare men fick jobba mer i vinklarna. Apporterna hade hon inga problem med. De luktade tydligen bekant ändå.

Idag fick hon ett spår på knappt 800 m som legat i 65 minuter. Det gick mestadels i granskog – omväxlande gräs, mossa och barr (gamla nian). Svårigheter var att passera en häststig med sedvanliga läckerheter och en grusväg som fler än jag vandrat på.

Uppenbart att vi behöver öva mer på äldre spår och tydligt spårupptag på sådana. Positivt att när hon försöker fästa på spåret rör hon sig alltid i rätt riktning men jag ska inte utmana ödet med att träna riktningsbestämning innan hon blivit säker på gamla spår.

Tollarp – alltid lika trevligt

25 jul

Tollarps Brukshundklubb hade sin årliga utställning förra lördagen. Jag gillar verkligen den klubben – ordning och reda inte minst tydliga markeringar för var folk får sätta upp tält. Man behöver inte planera hur man ska gå för att komma in i ringen. Alla hundar är inte roliga att passera nära.

Fredrik Norgren dömde cattledog – en av de bästa domare jag ställt för. Han kan rasen. Caisa fick ett av sina cert av honom och i lördags fick Kina också ett.

Nu har Kina tre cert så vi kan utan saknad lämna utställningsvärlden och snart också SKK

Prästabonnaskogen

12 jul

Prästabonnaskogen i Tjörnarp har utnämnts till naturreservat. Denna pärla som jag har så många minnen från. Först och främst kyrkstigen som var min skolväg under fyra år – en smal slingrig stig med en rejäl backe – Alfreda Backe. Ingen aning om vem denne Alfred som gav namn till backen var. Skolan låg vid kyrkan och där bodde bara lärarna.

Vi barn kom antingen från stationssamhället eller de små byarna i utkanten. Jag var så lyckligt lottad att jag inte var berättigad till skolskjuts. På vintern tog det runt en timme att gå eller åka skidor till skolan – hemvägen måste ha varit längre åtminstone tog den oftast betydligt längre tid.

Vintertid var det mörkt i skogen. Enda gången jag tyckte skolvägen var skrämmande var när alla utom jag drabbats av vattenkoppor och jag fick gå ensam. Då kändes det långt och litet kusligt.

Precis vid Alfreda Backe, där skogen började, bodde en djupt religiös kvinna – Hilda Månsson. Hon brukade sjunga psalmer för sina höns på morgonen. Tryggare kan ingen vara var en av favoriterna. Vi  barn hade en egen  egen text ”tryggare kan ingen vara än Hilda Månssons hönsaskara” Litet mindre ensamt kändes det när jag hörde henne.